Hela jag ler. Fotograf Kajsa har fångat ögonblicket finfint.
Varför leendet? Varför de glada ögonen?
Kanske för att jag kliver ur mörkret. Steg för steg. Ord för ord. Hjärtslag för hjärtslag. Sängen är fortfarande utan flickan som vill stanna kvar. Frukostar, luncher, middagar och smörgåspaket adresserade till Skatås hemliga dungar är fortfarande bara för en. Men, min längtan sliter inte sönder mig just nu. Den pockar på uppmärksamhet, men riktar mig rätt. Får mig att tro att någonstans, någon gång … finns någon.
Kanske är det för att jag skriver som aldrig förr. I morse ett försök till dramatik, i eftermiddags tv-reklam för en hemelektronikkedja, just nu funderingar och sen mer dramatik. Orden finns där ständigt. Jag kan ibland försöka slå bort dem, men en hastig titt på ett meningslöst program på tv och jag återvänder till tangenterna. Eller till sidorna i min anteckningsbok när jag slår mig ned i de hemliga dungarna i Skatås.
Kanske finns lyckan i att jag går till ett jobb som får mig att vibrera. Inte ständigt omvälvande, men alltid berikande. Både på skärmen och vart jag mig än vänder i lokalen. Intensiva, roliga, coola, kvicka, tankfulla människor – och en hel jämra hundkennel.
Kanske ler jag för att jag har världens bästa familj. Världens vackraste mor, världens bästa far, syskon i dvärgmängd, syskonbarn, kusiner, en morbror, fastrar, farbröder, tillskott. Änglar som alltid målar min värld i de lustigaste kulörer.
Kanske är det vännerna, de som alltid funnits och de jag just mött – eller återupptäckt – som lockar fram ljuset i mitt ansikte. Några möter mig ständigt på Paddingtons. En flicka väntar ivrigt på att jag ska köpa ett schackbräde och göra mitt motdrag. Här finns coolaste Polly och världens bästa reskamrat Lars. Dårar och demoner, men mina dårar och demoner.
Kanske ler jag för att jag är jag. En märklig mix av bra och knepigt. Ett hjärta som är större än hjärnan ibland. En själ som kan det här med jippiestunder och hoppa-i-brunnen-dagar. En passion som ibland är min ruin, men en klart bättre byggställning än likgiltighet. Eller, som jag skrev en gång – a perfect drink.
Vad vet jag?
Men jag ler.
Det räcker så.
Word up, Anjo 
Åh tametusan, det räcker till och med långt! Leenden behövs fler. Av stora anledningar, av små. Av hela livet eller bara lyckliga stunder.
Bara le 🙂
Du e oxå cool! Som jag sagt förut…..hur & varför är det så att vi e sniglar????En gåta som ingen verkar veta svaret på men den kommer att lösas en vacker dag med ett riktigt grymt bra svar…
Andreas, detta var ett glädjande inlägg idag! Du får även mig att le både utvändigt och invändigt genom dessa ord.
Jag blir varm och glad av ditt inlägg.
Tack.
Du är söt när du ler!
Fint, Anjo. Så fint.
Blir varm i hjärtat vad jag ser och läser. Tack!
Världen behöver fler varma leenden som ditt.
Endorfiner kan vi aldrig få nog av…
/Marie
Oj.
Med de orden och det leendet kan jag för mitt liv inte begripa att inte kvinnor i horder trånar efter dina läppar
😀
Åsa – Det gör jag, även idag.
Polly – Jäpp, vi förtjänar så mycket mer.
Frk N – Gott, det gillar jag.
Jo – Fint.
Fiffi – Nu rodnar jag lite.
Marie – Du har väldigt rätt i det. Tack.
Karibien – Inte jag heller, om jag ska vara ärlig …
Vilket vackert leende, det är ett under att tjejerna inte vill krypa ner under filten tillsammans med dig Anjo..
Tack, ja visst är det konstigt…