Ensamresenärerna

Det är tisdag i höstiga Göteborg. I ett läskigt regn tränger folk ihop sig i en av busskurerna mellan Paddan och Kopparmärra. I den andra står jag och undrar varför.

På bänken sitter en ensamresenär. Hans värld är inte vår, hans blick är bortom våra horisonter. En man kommer in, tittar på den ensamme, rynkar på näsan och klämmer in sig i den andra kuren. Ensamresenären luktar inte, han är inte farlig, han är bara annorlunda. Eller, är det vi som är de annorlunda när vi inte vågar le mot en annan världsuppfattning?

Ensamresenären pratar  med en vän som bara han ser, rotandet i IKEA-bagen kan tyckas vara sökandet efter en sorglig pilsner, men jag ser det ingen annan av oss vanligheter ser. Jag ser att han letar efter kartan till ängarna han minns så intensivt.

Han hittar bara en sorglig pilsner och låter sin ande försvinna ned i flaskan. Det är en flykt från resan och jag önskar att han kunde komma fram istället. Han tittar längtansfullt på något, längre bort än jag riktigt förstår. Kanske förnimmer han sin barndoms vägar. De där dagarna då han sågs, skrattade med andra och var så älskad som han förtjänar att vara.

Jag står kvar. Ensamresenärer förtjänar sällskap och att ses.

Idag, lördag, står en annan ensamresenär på vakt i hörnet, mittemot Systembolaget i kvarteret där jag lever ibland och bor hela tiden.

Han är försiktigt sliten, hel och ren, och frågar artigt om några kronor, lite växelmynt. Folk tittar bort, rynkar på näsor, skakar på huvuden eller låtsas som om de är döva, blinda och lite bättre. Ett tiggande fyllo är den outsagda domen från en föraktfull och skygglappad jury.

Jag ser hans sanna jag. En man som behöver betala en biljett till dagarna då han tillsammans var. Och, jag ser att hans flackande blick egentligen är en övertygelse om att det skimrande som kallas lycka väntar någonstans på en annan plats.

Med ett leende räcker jag över några grindslantar så att han kan fortsätta sin resa. Kanske räcker de bara till en omvänd styrketår på andra sidan gatan, men under några sekunder lyser han till. Det flackande stannar till, som en kompassnål fokuserad på rätt väg.

Ögonen skvallrar om en tidigare hållen hand, hur han en gång hoppades och trodde, och hur mycket han längtar tillbaka till sitt mål.

Jag känner mig lite gladare och med den känslan går jag, ensamresenärernas vän, hem.

2 reaktioner på ”Ensamresenärerna

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s