Allas land

Jag vaknade i ett vackert land igår. I duggregnet gick jag till vallokalen. Snackade med folk, gjorde mitt val. Där stod gamla, unga, vita och svarta huller om buller. En urgammal dam släpptes förbi med ålderns rätt.

Sen gick jag och fikade med fina vännen. Runt oss satt folk i alla åldrar och från norr, söder och mellanöstern. Vi var trötta, men njöt av värmen och pratade om allt som ändå är bra. Vi kramade om varandra en stund senare. Hon cyklade mot sitt och jag gick långsamt hemåt i en höstblek innergårdspark.

På min gata mötte jag en liten afrikansk pojke med bollen i famnen. Han spelar alltid fotboll. Min granne från det forna Jugoslavien hälsade. Den elegante gamle mannen från en annan del av Balkan lyfte på hatten när han gick förbi, så som han alltid gör.

I dag. Nästan sex procent senare. Jag vaknar ändå i ett lika vackert land.

Vid Willinsbron delar jag övergångsställe med ett dussin killar och tjejer från alla världens hörn. De är på väg till skolan och ännu en dag fylld av kämpande med ett konstigt språk, lustiga ord och märkligheter. Stegen är raska. De har fått en ny chans och tänker ta den. De har flytt krig, katastrofer och omöjligheter för att ge sig själva och sina familjer en ny möjlighet. De är här för att vi välkomnat dem.

Det kan inte nästan sex procent förändra.

Vid Ullevi ler jag när en vacker kvinna från södra halvklotet, iklädd en strålande och klarröd cykelhjälm, passerar mig.

Innan eller efter mig, jag vet inte vilket, passerar E där jag just nu går. Hon jobbar hårt för att skicka pengar till sin familj i Makedonien. I hennes mage växer ett nytt liv som ska födas och leva här.

På ett tåg sitter min fina vän. Hon åker 50 mil tur och retur för att hämta en älskad liten hund alltför snart.

Utanför Göteborg rullar en bil med min syster för att ta hand om en strokedrabbad mor.

Överallt öppnar affärsidkare sina små butiker. De har öppet mycket längre än någon vill jobba bara för att stå till tjänst.

Lärare lär barn. Läkare läker patienter. Fabriker, universitet, börsfirmor, banker, spårvagnar och alla andra måndagsställen fylls av arbetare, studenter, kunder, pendlare och så vidare. Unga, gamla, vita, svarta, asiater, Johansson, Ali, Tomas, Yussef, kristna, judar, muslimer, hinduer, buddhister och ateister tar sin plats.

Det är en ny dag i mitt land. Ditt land. Allas land.

Det kan inte nästan sex procent förändra. Det har jag aldrig tyckt. Men, jag har aldrig varit så övertygad som jag är idag.

Det här är allas land. Och, ju fler som förstår det – desto vackrare blir det.