Goa-gubbe-mobilen.

”Ring maj sen”, sa han och lade på. Jag hade just lyssnat till fler götebåsska uttryck, betoningar, bredheter än vad jag trodde var möjligt.

Det ringde till i hans telefon. ”Åh, det ringer igen”, sa han (upphetsat) och svarade inte. Istället tittade han på telefonen. Istället för en fortsatt ringsignal sprakade det till med en hiskeligt usel vits. Jag bleknade, han hade en vits som ringsignal.

”Hur kommer jag te Östra Sjukhuset?”
”Ta sårvagn 1”

”Mooooahahahahahaha”, sa gubben och svarade. ”Ja, de e Conny. Hallå, Bala.

Ytterligare en otroligt strid ström av ännadåva-poesi strömmade igenom luften. Med ett ‘gôtt e de då’ avslutades samtalet och gubben lade på.

Naturligtvis plingade det till igen och så tittade han på displayen med iver. Jag stålsatte mig och väntade på att höra den usla vitsen igen. Istället hörde jag:

”Vilken fesk jobbar på bensinstationen?”
”Mackrillen, sååklat.”

”Jävlar vad bra”, skrek gubben och svarade. ”De e Conny spiking. Tjänare, Bombar’n. Suger livet och pojkvännen lika mycke eller, hahaha.”

Förbluffad, förstenad, förfärad och förstulet lyssnade jag till ännu ett samtal som inte direkt nådde över Ramberget i höjd. Till slut lade han på. Naturligtvis ringde det igen och nu förstod jag att han hade slumpmässiga vitsar som ringsignaler.

”Nej, det är kärringen. Fan, orka tjôta med henne då”, sa han och lät telefonen ringa. Följden blev att jag sex gånger hörde följande mästerverk:

”Var bankar man högst i Göteborg?”
”Hammarkullen”

Det värsta var att han skrattade lika högt varje gång. Sen tystnade telefonen och så kom sms-signalen: ”Elva miljoner. Till Balltorp”, hördes det från luren.

Så dags stapplade jag bort till luckan på centralen, räckte över alla mina pengar och sa uppgivet: ”Mölndal. Minst.”