Skyltdockornas morgonsnack

Åh, så tidigt jag gick till jobbet idag. Klockan var en bit från sju, åt fel håll för en trött man, när jag närmade mig Brunnsparken. Inne på Wolford gjorde skyltdockorna åkarbrasor där de stod i tunna klänningar. ”Om ändå höstmodet kunde komma”, sa en av dem med hackande tänder.

Strax bredvid, på Stayhard, stod en manlig skyltdocka med nedhasade jeans. ”Yo, mannen. Kan du hjälpa mig att dra upp brallorna. Det är fett keff att ha dem så här”, sa han. Jag visste inte vad som var värst, byxornas läge eller slangsnacket.

Inne på Benetton hade skyltdockorna ersatts av statyer. Johanna i Brunnsparken försökte förtvivlat få ordning på en italiensk klänning och de två bältesspännarna slogs om vem som skulle ha den snygga kjolen. Johannas plats på torget hade tagits av en anorektisk skyltdocka som redan gnydde över att duvorna sket på henne. Gustaf II Adolf stod på post i Zaras butik och på hans plats balanserade en skyltdocka farligt samtidigt som han pekade nedåt och sa: ”här ska staden ligga”. ”Din pretentiöse jävel”, skrek Gustaf II Adolf samtidigt som han krängde på sig ett par chinos.

Runt hörnet frågade Top Shops tykna skyltdockor vad jag glodde på och inne på NK var det näsorna uppåt och föraktfulla blickar från hälften av dockorna. Resten hade insett att de var identiskt lika, men försökte dölja det genom att sprida skvaller om att alla andra skyltdockor minsann legat sig till den här platsen.

Skyltdocksflickan i Zaras skylt (på Östra Hamngatan) tittade längtansfullt, men ack så besviket mot Massimo Duttis skylt. Där stod Karl IX och bar inte upp en jacka så fint. Skyltdockspojken som flickan drömde om satt på Kopparmärra och kände sig lite extra förnäm.

Runt hörnet, in på Vallgatan, hade en av skyltdockorna på HM en packad väska i handen. ”Jag gick inte på skyltdockscollage för att stå på en tvärgata, jag längtar till Milano”, kved han.

Och i Fioruccis fönster skakade skyltflickorna av skräck. Oerhört rädda för att stenas och nedstänkas av färg från djurrättskämpar var de, men ändå rakryggade. Fast, deras drömmar om att försvinna var omöjliga att missa.

”Jag önskar att min riddare i en kommunal städmaskin med blinkande brandgult ljus kommer den här gryningen”, sa en. ”Jag har hört att han kan föra dig ända till paradgatan Avenyn och deras skyltfönster.”

”Bah”, sa den andre. ”Det är bara dussinbutiker där nu, allt det unika skrämdes bort av ockerhyror och det blir aldrig bättre än att du får se fyllon pissa på rutan klockan tre på natten.”

Jag skyndade förbi och in på kontoret. Jag måste verkligen sluta jobba så hårt, insåg jag.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s