Scen ur: Tvättberget och jag

Akt 38, scen 11, i vilken vi ser ynglingen (nåja) Anjo tilltala följande tvättberg en regnig och grå lördagsmorgon strax innan september dör och ersätts av oktober.

Tvättberget (med en röst):
Ack, yngling. Kunde du då inte låta oss växa vidare. Vi har så länge önskat att förenas med din grannes raggsockar. Han bor endast två meter ovanför vår topp.

Anjo:
Sådana möjligheter finnes icke, ity att jag då skulle gå naken genom staden på grund av enbart smutsiga kläder i min ägo.

En liten prickig strumpa i tvättberget:
Jag vill inte dö.

Anjo:
Åh, se inte det här som slutet, se det som en passage till en bättre värld där ni alla rena och med en smekning hopvikta är.

Samma lilla prickiga strumpa:
Jag känner mig ensam. Och inte så lite rädd.

Anjo:
Ensam är du inte, älskade strumpa. Din tvilling finnes i detta berg och många strumpor i olika färger och längder därtill. Du är inte ensam.

En stund av tystnad råder, då såväl Anjo som tvättberget vänder sig in i sig själva. Så återupptas dialogen.


Anjo:
Älskade smutstvätt, jag ska låta er färdas till andra sidan i mjukt vatten. Och jag ska låta er resa såsom era tvättlappar dikterar, så att ni icke krympa mer än vad som är försvarbart. De av er som så är skapta, ska dessutom få en tur i tumlaren. Det blir lite som att besöka ett tivoli.

En icke namngiven skjorta:
Får jag tumlas, det har då aldrig skett förut.

Anjo:
Min vän, du är icke tumlingsbar, men du ska få en egen galge och torka närmast den sjungande fläkten i torkrummet. Och till er alla säger jag. Frukten ej det som stundar. Tvättmedlet är hyfsat miljövänligt, sköljmedlet kommer att göra er gott och när jag nästa gång bär er är jag hel, ren och osvettig.

En annan icke namngiven skjorta:
Du får gärna svettas lite när du använder träningskläderna i baslägret och gärna använda dem oftare, då hade det ej stramat så när mina knappar knäpptes.

Ett par hittills tystlåtna byxor:
Jo, det hade varit skönt om man kunde få leva fritt utan rädsla att slitas sönder på ställen som man inte vill blotta.

Anjo:
Jag lovar, mina vänner.

Och där slutar dialogen, varpå Anjo lämnar scenen visslande, men med ett förmörkat inre. Dessa angrepp på hans rondör från kläder han burit utan knot, oavsett väder och modeväxlingar (vilket kanske minskat hans chanser på kärlekens teater),  förtär hans vackra hjärta. Med ett falskt leende smetat över en fasad som döljer ett rasande hämndbegärande inre hämtar han sålunda tvättmedlet, sorterar tvätten och ger sig ned i tvättstugan. Föga anar kläderna att det i tvättmedlet hava nedblandats klipulver och simkunnig klädmal …

2 reaktioner på ”Scen ur: Tvättberget och jag

  1. Att så självklart använda ordet ity en lördagmorgon, tycker jag uppväger all frånvaro av modeväxlingsinsikt.
    Jag önskar dig en fin, nytvättad helg – trots allt regnande.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s