Blank, inte tom

Det är en renande promenad, mitt på lördag eftermiddag. Jag vandrar till min brorsons dop. Jag följer spårvagnsspåren till Härlanda och tittar på kvarteren jag nästan glömt. Och så glömmer jag allt det ledsna längs de där vägarna, för att inte bli tom inombords igen. Låter inget komma åt mig.

Jag är blank. Och redo att översköljas, fyllas och älskas.

Småbarn klänger vid mitt ben. En försöker bita mig i röven. Signe (är bäst) pusslar lugnt och kallar mig Ajo-Bajo. Jag går ut ett ögonblick, skakar på huvudet för att inte släppa in de tomma tankarna om varför har jag inte det här? Varför är jag inte far? Det fungerar. Jag går in i rummet igen.

Jag är blank. Och skrattar med släktens alla grenar.

Vi skålar i cider. Han är tagen efter dagen. Stolt, men så hälsar hans förflutna på. Folk vill höra om hans vilda år. Sorgen i hans ögon skär i mig. Hans igår är inget att minnas, det är dagar du helst vill supa bort. Han berättar, jag lyssnar. Och jag säger åt honom att prata om annat, att han har en dotter, att han är en fantastisk far och att han är älskad av alla. Jag tillåter inte att tomheten griper honom eller mig ikväll.

Jag är blank. Och kramar om min gode vän.

Det är en höstblöt promenad, strax innan natten. Jag slits mellan då och nu. Tänker på orden och dagen. Det myllrar fram tankar, infall, lust, olust och så mycket annat. Skärvor av andras olycka. Glimtar av min egen kvarvarande vandring. Det rycker i mungipan, snarare än bränner under ögonlocken. Tomheten gör sig inte i natt.

Jag är blank. Och poppar dumt nog popcorn.

Mitt i natten, när min iPhone magiskt går över till vintertid, ligger jag vaken. Buffé + tårta + cider en masse + popcorn + cola var ingen magisk cocktail. Jag mår helt enkelt för jävligt, men skrattar ändå över att den här extra sovtimmen jag fick, den tillbringar jag i fosterställning. Så, egentligen är inget förlorat, det var ju en extra timme. Jag känner tystnaden runt mig, den fyller det som en gång var tomhet i det här rummet.

Jag är blank. Och somnar in i en dröm som gör mig lycklig.

I det gråaste av väder fånstirrar några vänner på en söndagspizza. En av oss fick stryk av polisen igår. Hon är allt annat än en råbarkad buse. Vi pratar om det som varit, tristessen och den däringa världen vi bebott ihop. Vi tror på något annat, något mer och annorlunda. Det går inte att bara släntra på och vara för liten. Vi är för gamla för det, betalar och går vidare.

Jag är blank. Och jag har inga genvägar till tomheten inom räckhåll.

Det är söndag kväll. Jag har ingen tomhet att luta mig mot. Jag är blank.

… ren?

Hot och kärlek

Jag börjar dagen med att nästan spotta ut morgonkaffet. Flera personer har gripits av polisen i Göteborg – misstanken är förberedelse till terrrorbrott.

Allt det där snacket igår, det diffusa meddelandet från polisen: känn ingen oro, men var vaksamma. Är det sant? Säpo uttalar sig, det finns en särskild stab. Herregud, är vi slutligen där? Är vi slutligen en av de där platserna där någon vill explodera en bomb och slita sönder vem som helst av ingen som helst anledning alls?

Jag hoppas att hotet är falskt, att det uttalats av oförstånd, inte av övertygat vansinne.

Det kommer att vara fler poliser än vanligt i Göteborg idag. De jagar något som är osynligt, men så närvarande – hotet.

I en annan del av den här staden döps min brorson. Alla jag älskar gränslöst är där. Skratt, leenden, kamerablixtar och alla i sina finaste skepnader. Williams dag.

När jag somnar i natt vill jag le åt bilderna kameran och mitt sinne tar idag. Bladet som heter 30 oktober 2010 i dagboken ska bli en dag när mina finaste är nära mig och när jag är nära dem. Orden jag ska skriva är de mjukaste och mest hoppfulla. De ska berätta om en ännu vackrare morgondag. För min mor, för min far, för mina syskon, för mina svågrar och svägerskor, för syskonbarn … och just idag lite extra för William som knappt har börjat rita sin bok.

Det blir en dag fylld av något osynligt, men närvarande – kärleken.

Och förhoppningsvis en dag där hotet förblir tomt.

Poker med gräsänder

På vägen hem hamnade jag på en rätt suspekt spelklubb. Ett gäng gräsänder spelade poker under Dämmebron i Gårda. De var tämligen rutinerade korthajar och deras offer var en spelmissbrukande igelkott.

Den lille igelkotten hade ett heluselt pokerfejs. Så fort han hade en bra hand började nosen darra och så sörplade han lite mjölk från fatet. Nu ska inte igelkottar dricka mjölk, men det glömde lämpligt nog gräsänderna bort.

Med andra ord – kotten förlorade hand efter hand och till slut var han barskrapad.

”All in”, sa han.

”Men, vad har du kvar”, sa gräsänden som dealade.

”Mina piggar. Jag satsar alla mina piggar. Jag har 5300 stycken, de kan vara värda några spänn, va?”

Änderna nickade och delade ut korten. Igelkotten försökte förgäves dölja sitt leende. Han bytte inga kort och tre av de fyra änderna lade sig. Triumferande lade igelkotten ut sina kort: ”Kåk, knektar och åttor.”

Hans små tassar började raka åt sig högen med pengar, fallfrukt och andra värdefulla saker, men då harklade sig den sista anden och bredde ut sina kort på marken. Igelkotten bleknade.

”Straight flush”, sa anden. ”Hit med taggarna.

Igelkotten suckade och började fumla med dragkedjan. Änderna gapade av förvåning. Snart hade igelkotten tagit av sig overallen och lämnade över det taggförsedda klädesplagget.

”Men, du är ju bara en ytterst liten minigris”, sa en av änderna.

Minigrisen nickade. ”Jag är en cross-dresser. Har alltid velat vara en igelkott.”

Änderna tittade på taggarna. En av dem trampade försiktigt på dynan med sin simhud. ”Hallå, de är ju inte ens vassa, vad är det här?”

”Överskottsbolaget”, sa minigrisen och lunkade iväg. Jag visste det inte då, men han skulle senare under kvällen klä ut sig till pensionär och förgäves försöka planka ombord på Stenabåten med fickorna fulla av falska enkronor till spelautomaterna.

Kvar på platsen stod gräsänderna.

”En pyrrhusseger”, sa en av dem. De andra nickade och så hoppade de ner i vattnet och gled sakta bort mot Valhalla.

Rapport från X2000 (helt sann)

Strax innan kl 06.00. Konduktören säger att beräknad ankomsttid är 08.46. Alla skrattar. En äldre man torkar tårarna ur ögonen och säger: ”Hon är Sveriges bästa komiker.”

Strax efter kommer personalen in i vagnen och brännmärker oss. ”Kör vi vilse och ni tvingas att ge er ut i skogen för att samla mat vill vi kunna kontrollera att bara rätt människor får ersättning enligt restidsgarantin när vi hittar er”, är den byråkratiska motiveringen.

Bakom mig sitter två killar. ”Jag brukar aldrig åka vagn fem”, lipar den ene. ”Inte jag heller”, gråter den andre. Det outtalade ‘jag åker minsann första klass normalt’ hänger härsket i luften. De ska på världens jobbigaste jobbmöte:

Gnällig Bill: Åh, så ska det bli trerättersmiddag. Varför måste det alltid vara så?
Gnällig Bull: Jag vet, det tar liksom hela kvällen.
Patetiske Bill: Samling nio, så är förrätten där vid kvart i tio.
Patetiske Bull: Ja, och man kan ju liksom inte skynda igenom det.
Kanylpittsutrustade Bill: Nä, man får ju sitta där i flera timmar.
Kanylpittsutrustade Bull: Man får liksom sitta där i flera timmar.

AAAH, tänker jag, funderar på att ge dem en snyting och hälsa från alla fattiga och hungrande, men orkar inte agera. Jag låter dem leva i sin tennsoldatsvärld. Det är inte värt tjafset, inte klockan 06.04.

SJ har inte gjort något åt krängandet, men av någon lustig anledning kränger det bara när folk går förbi en professor som sitter och rättar tentor. Det är som att världen vill säga: släpp eleverne loss det är vår.

Fast, det är höst och ytterst långsamt vaknar det här vackra landet. Först när Hallsberg närmar sig går det att skönja annat än mörka, mörka skuggor utanför fönstret.

Jag sitter i vagn fem, djurvagnen. Vilket är okej. Om djuren reser i sällskap. På plats fyra sitter en puma och stirrar på mig. En fyrbent puma. På andra sidan gången sitter en vacker kvinna och möter mina ögon. Den senare försvinner snart in i hörlurarnas värld. Puman stirrar, slickar sig om munnen, men så drar den också på sig lurarna. Tyvärr ylar den med rätt illa till Aerosmith.

En kommunist reser sig och vrålar att vi ska storma första klass och låta affärsmännen och kapitalisterna få smaka arbetarnas stål. Han tystnar när han ser att alla är konsulter som bara deltar i revolutioner om de kan dubbelfakturera.

Konduktören kommer in och leder en mimare till det lediga sätet bredvid mig. Hon trycker ned den tyst protesterande mimaren. När jag frågar vad som pågår säger hon: ”Han satte sig i tyst avdelning, men tystnaden blev så tryckt att folk klagade.”

En inkontinent man sitter tryckt mot ett fönster längre bort i vagnen. Mellan honom och gången till friheten sitter riddaren från Monty Python-filmen. ”None shall pass”, säger riddaren och i höjd med Katrineholm gråter den gamle mannen.

Det är en strid ström av folk som går till bistron. Högtalaren försöker förgäves göra det till en modeshow: ”Här visar Emma upp årets vinternyheter från H&M.” Ointresset, detta ointresset. En spridd applåd hörs.

Vid Södertälje knastrar det till i högtalarna. ”Just nu är vi tio minuter försenade” är frasen som får alla att genomföra ett yogapass i vagnen. Lustigt nog sätter alla den luttrade tågresenären perfekt på första försöket.

Framme på spår 18 kliver jag av och går åt fel håll. Jag inser att X2000 faktiskt har en vagn sju den här gången. I något som enklast kan beskrivas som en fängelsebur står ett gäng rabiata småpåvar från blandade branscher. Tydligen låser SJ numera in helt oviktiga, men förväntat kverulerande, typer redan innan avfärd. Valparna/byrackorna försöker överträffa varandra med gnäll och skakar i gallren, så att deras dussinslipsar knycklas.

”Den här förseningen ska ni få äta upp” … ”Jag är en viktig faktor i näringslivet” … ”Nu blir mitt mötesschema förryckt” … ”Samhället behöver mig” … ”Utan bissnissmän stannar Sverige” … ”Filofaxen byggde Sverige”

Men de skäller för döva öron. Sverige är lika vackert och produktivt som vanligt. Att ett gäng gnälliga jävlar, som själva utan undantag låter leverantörer och andra vänta av ren elakhet och spelad viktighet, får rita om i sina smartphones förstör ingenting.

Det är en vacker dag när jag visslande beger mig mot Sveavägen.

 

 

Extrem överlevnad

Nu ska vi se …

Matsäck för två veckor, nödbloss, en extra filt, överlevnadsdräkt, gps, kompass, livbåt, långkalsonger, ett dussin fältflaskor vatten, proteinkakor, kex, karta, spadar, klätterutrustning, triangakök, bränsle, frystorkat kött, kylväska, tändstickor, tält, en trave böcker, extra batterier till telefon och dator, våtdräkt, tvättmedel, tvål, duschkräm, tandkräm, tandborste, tandtråd, en flaska whiskey och så en bibel i fall det känns riktigt illa och så hopplöst att jag väljer att förlita mig helt på en högre makt …

Ja, det där är nog allt jag behöver. Jag är redo för att åka X2000 mellan Göteborg och Stockholm i morgon. Tror jag.

… kanske ska packa fallskärmen i alla fall.

Högtryck på akuten

Det var halt i morse och även den här bloggaren var nära att dratta på den lätt vadderade tussen. Jag insåg dock att det här var en dag då många halkade och slog sig, varför jag efter jobbet erbjöd mig att jobba som volontär på Sahlgrenskas akut.

Sjuksystrarna log tacksamt när jag kom in och visade mig till väntrummet. Där satt mycket riktigt en rad pensionärer som brutit lårbenshalsar, båtben och annat. De var prioriterade, vilket var helt i sin ordning.

I ett hörn satt ett gäng reklamare, inte helt olika mig. ”Vad har hänt dem”, sa jag. Systern skakade på huvudet. ”De är såna jävla idioter. Trots minusgrader ska de prompt sticka ut hakan och dricka sitt dyra lunchkaffe utomhus.”

”Frostskador på hakorna?” Hon skakade på huvudet. ”Nej, det är fingrarna som tagit stryk. Istället för att dricka en rejäl kopp kaffe som man kan fatta med båda händerna ska de överträffa varandra i fåniga beställningar, som givetvis dricks i designade, minimala koppar med öron alltför små att stoppa in fingrar i. Alltså hålls koppen med lillfingret utsträckt. Chict och pang – förfrysta fingrar.”

”Hur botas det?”

”Vi vill egentligen stoppa fingrarna i ljummet vatten, men de är så pissnödiga att vi inte kan hantera de konsekvenserna. De får sitta där tills de tinar.”

Jag pekade på ett par patienter som låg på bårar, fick dropp och hade rejäla hörlurar på sig. Systern log. ”Åh, det är några mediamänniskor som lade all sin tid på att mingla, nätverka och bygga sitt eget varumärke. De glömde att äta och leva. Så nu får de näringstillskott och lyssnar på Leva Livet med Siw Malmqvist på repeat.”

”Ingen höjdarlåt direkt”, sa jag. Hon ryckte på axlarna och menade att den var klart mer hälsosam än att hälsa på 300 personer varje kväll, trots att man alltid glömde deras namn, men av någon sjuk anledning trodde att de skulle komma ihåg ens eget.

En stor del av väntrummet var ersatt av datorer och ett gäng sjuksyrror rusade mellan datorerna och skickade iväg meddelanden på löpande band. Jag tittade på min följeslagare.

”Ah”, sa hon. ”Där behandlas ett gäng sociala medier-nördar som sitter hemma och skickar ilskna meddelanden om att kommersiella företag inte svarar 24-7-365 och inom några nanosekunder på alla frågor, de gnäller på allt, surar över det minsta som inte fungerar lika klanderfritt som deras störtflod av bitterhet och samtidigt propagerar de ivrigt för att allt på nätet ska vara gratis och totalt tillgängligt.”

”Men, skickar ni medicin till dem och varför är de inte här?”

”De är insnöade, året runt faktiskt. Hittills har vi inget botemedel mot dem, så vi distansbehandlar dem genom att vi retweetar deras gnäll, vilket ger dem en egoboost och för en liten stund får dem att lugna ned sig. Det är placebo och bromsmediciner, men vi har ingen annan lösning.”

Lätt träffad nickade jag, fullgjorde mina plikter och begav mig hemåt. I ena fickan hade jag salt som jag skulle salta så att kvarterets pensionärer inte bröt något. I andra fickan låg några spanska ryttare som med jämna mellanrum skulle kastas ut här och där på nätet.

”Leva livet, nu ska jag leva livet …”, sjöng jag och försvann utanför det trådlösa bredbandets räckvidd.

Den här bloggen fyller 1000

Oj. Det här är inlägg nummer 1000 i den här bloggen.

Allt började sommaren 2008 när jag hade fått nog. Jag hade bloggat under pseudonym ett tag och blandat surrealism med jävligt elaka påhopp. Jag kände inte igen mig i orden. Den hjärtlighet och värme som finns här, fanns inte där. Jag var lika gömd som under de mörka åren när jag gick vilse i en sektliknande smörja av filosofiskt skitsnack. Jag var en skribent som saknade signatur. Det höll inte. Jag gillade (och gillar fortfarande) satir, cynism och sarkasm, men orkade inte med att haka på trenden att håna och förminska. Det stod mig upp i halsen.

Word up, Anjo föddes. Mitt namn. Mina ord. Min själ och mitt (van)sinne upphängda så att alla kunde se. Det var otroligt skrämmande till dess att första inlägget publicerats. Sedan försvann ett mörkt moln ur mig. Den där rädslan att visa mig, att stå för vem jag är och ska bli, den var inte längre.

Jag berättade för världen:

Hej, här är jag. Se hur saker ser ut när jag får måla som jag vill, vågar och kan.

Det har gått ett par år. Tusen inlägg. Och, det har varit precis som jag säger i sidhuvudet: jippiestunder och hoppa-i-brunnen-dagar.

Jag har skrivit om allt från komodovaraner i nyinköpta spinningbyxor till mina tankar om Gud. Om den fantastiska lyckotiden när jag var kär i flickan som fann mig här. Om mitt sönderslitna jag när allt tog slut och jag vandrade i blyertsvärlden. Om den där förfärliga döden och svarttaxifärder med Darth Vader. Om sociala medier och ostbågar. Och i stort sett allt annat – det finns alltid historier att berätta i det minsta lilla.

Jag länkar inte till något av det gamla här. En del tider vill jag inte besöka igen, även om sorgerna som varit är ersatta av kärleken till idag och imorgon. Dessutom är det här bara en paus – det är dags att köra vidare.

Men, titta gärna runt om ni inte gjort det förut. Det finns så mycket som berättats. Inget är bättre eller sämre. Inget är mer eller mindre jag. Allt är en del av stegen hit. Tusen byggstenar i att bli hel, efter nästan 36 års resande där en bortvänd blick var mitt passfoto.

Vad har egentligen hänt sedan inlägg ett? Jag har bytt jobb och rör mig hela tiden med fantastiska människor. Jag har blivit kär några gånger och förlorat kärleken exakt lika många gånger. Jag har tränat för lite och – delvis tack vare den här bloggen som är en älskad och utsökt tidstjuv – inte blivit färdig med min bok. Min agent är dock på mig och jag har rensat min iPhone från alla spel, så nu jävlar.

Och, nu börjar nästa tusental. Med ett ärligt löfte.

När den här bloggen fyller 2000 är jag förälskad, har mitt namn skrivit på boken du just läst/läser och matar fortfarande mig själv med ostbågar och gräsänder med vitt bröd. Jag går på Blåvitt, skriver alltid på något och är cirka tusen dagar vackrare än nu.

Häng med på färden. Du kommer inte att tro dina ögon ibland. Jag lovar.