Hissen till underjorden

Vi har fått ny hiss i huset. Den är för tre personer, men alla i svalen ville förstås åka med i premiärturen och det ville inte sig bättre än att hissens kablar gav vika och vi for nedåt med en jäkla fart.

Lyckligtvis vilar den här staden på lera, så vi dog inte utan kunde omtöcknade ta oss ut. Vi var i underjorden och där stod jätten Atlas och höll upp staden Göteborg på sina ytterst trötta axlar.

”Det är inte riktigt som att hålla upp himlen”, sa han och tittade på ett gäng monitorer som höll koll på staden.

På alltför många skärmar syntes nedskitade kommunala tjänstemän och chefer som, i väntan på att staden skulle bli bättre på att omvandla rötslam till energi, betedde sig som just värsta sortens rötslam och stal all vår positiva energi. Oavsett hur höga hus de förvaltade hände allt under bordet. På en annan skärm syntes förvaltningschefer och höga politiker leka tysta leken börjar nu. Samtidigt pimpade leverantörer byråkraternas privata hus och lät nedskurna förskolor och orenoverade stadsdelar få fakturan. Och nu hade politikerna övergått till den här leken.

På andra skärmar syntes de sorgsna blomsterkvastarna i Länsmansgården, en markör för det senaste utslaget av ondskans vansinne.

Och på andra ytterligare syntes oroliga och desperata vänner och bekanta till den försvunne Rasmus.

Atlas suckade. ”Ibland vill jag bara släppa taget och låta allt rasa ned i gyttjan.”

Jag nickade. ”Det finns ögonblick när jag förstår och delar den tanken, men så ser jag allt det där.”

Jag pekade på en monitor där en höggravid kvinna njöt av solen i Trädgårdsföreningen. På en annan väntade folk tålmodigt på att en permobil skulle köra ombord på en spårvagn vid Linnéplatsen. En patrull dagisbarn i gula västar gick sjungande längs gatorna i Kungsladugård. Den vindpinade kvinnan på Olskrokstorget log och försökte sälja några blommor till. Människor hastade hem till sina familjer i Hjällbo. Bara någon enstaka bil tutade, trots att en monitor visade på ett tragikomiskt trafikkaos vid Ullevi. I Stigbergsliden kokades det soppa till de nästan, men inte riktigt bortglömda. Över Göta Älvbron cyklade människor på väg mot värmen som också finns på det stigmatiserade Hisingen.

Atlas sträckte lite på sig, lätt återupplivad. Ovan jord föll ytterligare en pusselbit på plats i jakten på de mutade och skakade samtidigt om de som alltför länge trott att goa gubbar är ett bättre styrelseskick än demokrati och ärlighet. Och kanske tänkte en pojke en sekund extra och lät kniven ligga kvar hemma istället för att den skulle tas med och göra honom till en potentiell mördare.

Det var ingen total scenförändring, så skönt naiv är tyvärr inte världen, men lite mer öppnade ögon verkade finnas innanför Kålles gränser. Det här kastade inte bort mörkret som spritt sig på olika sätt på sistone, men än en gång knöt jag handen och visste: så länge det finns ett oskyldigt leende barn i ena vågskålen och all världens ondska i den andra – så länge finns det fortfarande hopp och möjligheter. Och så länge det finns hopp kan aldrig ondskan väga mer, oavsett hur vidrigt förtärande och tung den är.

Jag och mina grannar började vår mödosamma klättring mot en stad som ibland är så mörk, men som också är så mycket sol, så många vackra människor och så skönt kysst av havet.

Älskade, dumma, jävla, fula, fina, underbara, vidriga och vackra Göteborg.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s