Någon, en man eller kvinna? Det spelar ingen roll.
Han/hon vaknar, stänger av klockan och sätter telefonen på ljudlös. Sen tassar han/hon ut i köket och drar ned persiennerna så att kaffet får drickas i fred, utan att grannarna kan bli voyeurer.
Efter frullen, rätt ut i skogen med kepsen neddragen och blicken riktad nedåt, rätt mot gångbanan. Hörlurarna intryckta i öronen och den sorgsna singer-songwriter-musiken på maximal volym.
Först på jobbet, sist in på fikan, snabblunch och sen tillbaka till datorn. Hörlurarna intryckta så djupt det går. Hjärtesorger via Spotify, ibland delade på en Facebooksida där någon ibland gör tummen upp.
Efter jobbet, hämtmat där han/hon nästan är igenkänd. Middag vid teven, utan sällskap. Repriser av program som var dåliga redan förr.
Han/hon stänger av telefonen, man kan ju inte alltid bli nådd.
Sen några anonyma bloggrader om hur värdelöst allt är, vilsegående på en nätdejtingsida där ingen visar sin riktiga bild och så lite twittrande om ingenting med folk han/hon aldrig mött.
Därefter, tårarna. De ensamma tårarna.
Varför ser ingen mig, tänker han/hon.
Men, ingen svarar. För han/hon är inte online.
Egentligen.
Word up, Anjo 
Klockrent!
Sorgesamt!
Aj. Bara aj.
Åsa – den träffade nog lite här och där, vad det verkar…
Tvillingen – bara om han/hon fortsätter på det sättet.
Jo – hoppas den inte träffade fel, så var den ej menad.
Alla – jag kan med lätthet placera mig själv i den här under perioder, men har allt svårare för det.
Nejdå, den träffade inte fel. För du har rätt – man måste vara online i verkliga livet för att nåt ska hända.
Exakt. Det är helt rätt, det.
Spionerar du på mig? Bra text i vanlig ordning…
Hahaha, nej, verkligen inte – och vad jag vet är du rätt mycket ute i verkligheten också 🙂