En tuff vecka slutade i en rivig hosta, lätt bultande tinningar och en otroligt produktiv näsa. Men, eftersom jag inte är en schablon av hur en karl är, ska jag inte gnälla över det faktum att jag är förkyld. Det går över snart. Lite sömn, bad, te, gröt, vila, frisk luft och så vidare är allt som behövs för att göra mig så gott som ny igen.
Så, nog om det. Förkylningar är irritation, det finns däremot något som är verkligt ont, något som vi gång på gång tvingas påminnas om – och jag fick en påminnelse om det idag. Tyvärr.
En på alla sätt trevlig människa har fått en tumör. Provsvaren dröjer ett tag till. Till dess vet hon inte vad det innebär. Hur illa eller bra det blir. Det är bara att hoppas. Och hoppas gör vi alla.
Tumörer växer ibland vidare till något av det som skrämmer mig mest av allt – cancer.
Det har det gjort ända sedan jag var ung och jobbade som vaktmästare på 22:an på Östra Sjukhuset. Där låg de, bortom dörrar med trianglar på. Små, små krigare utan hår på huvudet. De som orkade, tittade ibland ut och lekte, beundrade mig som var stor och stark och bar flera apotekslådor i taget.
Jag har hatat cancern sedan en glad gamäng under ungdomsåren dog, gled bort och tystnade tvärt.
Varje gång jag har läst om, lyssnat till och känt finaste E:s sorg över en syster som gått före henne har jag önskat att cancern inte fanns där.
I fjol satt jag med en gammal man som just fått prostatacancer. Han hade stora planer. Det blev aldrig så.
Cancer. Jag önskar att denna ondska inte fanns, och varje månad skänker jag pengar till Barncancerfonden och Cancerfonden för att stötta kampen mot dessa sjukdomar. Gör det du också.
Word up, Anjo 
En skrämmande sjukdom. Gastkramande. För vi står rätt maktlösa när celler vänder sig mot oss.
Så. Ja. Skänk pengar. Forska. Ge drägliga slut
Inget roligt besked alls för någon. Kramar om er båda i tanken… Cancer är en obehaglig besökare.
Mycket tänkvärt skrivet.
Åsa – så sant, så sant.
Frk n – tack du.
Ja, en lömsk historia denna företeelse (i alla dess former) i våra kroppar… Jag hoppas innerligt att det snart finns sant verkningsfulla lösningar att tillgå…
Behjärtansvärt skrivet och uppmanat! 🙂
Människan blir allt bättre på att tackla cancer och många andra lömska saker som stroke, men fortsatt stöd behövs.
Med en mamma som är sjuk i cancer blir jag rörd när jag läser det här.
Anslag är nog så viktiga, speciellt för forskning inom detta område.
Kroppen är ett maskinverk och med tanke på hur vi människor ibland behandlar den, blir jag ibland helt förstummad att vi inte ”stupar”.
Hälsan tar vi för given, men börjar den vackla, står hela livet på spel.
Ett otäckt och skrämmande scenario som jag inte önskar någon.
Jag blir så oändligt glad när jag ser människor med stora hjärtan.
Tack, Anjo!
/Marie
Tack, själv. Jag läser alltid dina vackra ord och ler när jag tittar på de fantastiska bilderna i bloggen din.
Jag hoppas din mor besegrar sin cancer.