Maskinbeteendevetaren

”Släpp ut vreden”, sa jag och vred på reglaget. Blendern vräkte på utan lock och spred smoothien över hela mitt kök/behandlingsrum. Efter två minuter slutade den självmant.

”Bra”, sa jag och klappade den på plastbehållaren. ”Vi gör stora framsteg. Förra veckan ville du köra fem minuter, snart är du redo att köra med lock och bli en anpassad medborgare i hushållsmaskinernas nation.

”Jag känner fortfarande att jag har en jävla massa vrede i mig”, sa blendern. ”Att jag vill säga något som kvävs av locket.”

”Svaret är inte att sprida guava och banan över oskyldiga köksväggar. Det är en futil yttring av vrede som du borde kanalisera på något annat sätt. Har du prövat att jobba som volontär bland tesilar som inte diskats i diskmaskin och nu känner sig onödigt smutsiga?”

Blendern vred igång sig med två hastiga hack, det betyder nej. Jag lovade att fixa ett sådant knäck, diskade av honom och lovade att ta emot honom samma tid nästa vecka.

Sedan ropade jag in brödrosten som väntade i väntrummet. Det var en deppig tjej som satte sig på köksbordet.

”Vitt bröd är bara tomma kalorier. Allt jag gör är att värma upp tomhet med högt GI-innehåll. I dagens hälsomedvetna värld är jag en bov som egentligen är passé. Varje morgon bygger jag på midjemått och skapar genvägar till välfärdssjukdomar”, sa hon.

”Oj, det var mycket på en gång”, sa jag. ”Men, lite rostat bröd dödar inte människan. Jag tror snarare att pizzor, snacks och annat är värre bovar.”

”Mina bästa vänner är smöret och marmeladen, tillsammans är vi en dödlig trio”, sa brödrosten. ”Jag är inte mer värd än smulorna som samlas i botten av mig. Jag förtjänar att kopplas ur och kastas på tippen.”

”Vad skulle du vilja producera istället?”

”Quinoagröt.”

”Dina trådar hade ju kortslutit och i ärlighetens namn sprider du mer glädje än överdrivet nyttig mat. En kopp te och rostat bröd är drömmen för många. Om de då förkortar sitt liv med några promille, vad fan gör det? Är kvantitet bättre än kvalitet?”

Brödrosten sträckte på sig. ”Fast, det vore kul att rosta lite surdegsbröd ibland, åtminstone.”

”Jag ska ordinera det”, sa jag och skrev ut ett recept.

Därefter klev mikron in på mottagningen. ”Allt jag vill är egentligen att få säga något annat än pling när jag är klar. Alla mikrovågsugnar låter likadant. Jag vill ha en egen röst. Jag vill säga – plong.”

En tummen upp senare från mig lämnade mikron rummet och in kom istället en slagborr. Det här bekymrade mig något. ”Jag är bara legitimerad beteendevetare när det gäller hushållsmaskiner, du är mer av typen verktyg.”

”Snälla”, sa slagborren. ”Jag har försökt allt, du är mitt enda hopp.”

”What the hell, vi försöker”, sa jag. ”Vad är ditt problem?”

”Jag vill byta kön”, sa borren. ”Jag är trött på det här överdrivna maskulina med att vara borr, jag tror det bor en kvinna i mig.”

”Alla har kvinnliga och manliga sidor, och egentligen är själva uppdelningen lite löjlig”, sa jag. ”Till att börja är det inte manligt att borra, det är däremot lätt att förhålla sig till borrandet som en metafor för en penetrerande manlig sexualitet, men det är bara trams. Att borra är bara ett steg i att hänga upp saker på väggar, alternativt att fästa möblemang som tilltalar bägge könen.”

”Så, min barnlängtan?”

”Både män och kvinnor önskar barn. Att du är man och längtar efter det är bara sunt. Däremot kanske du borde strunta i att lyssna på hantverkarna som använder dig. Eller se bortom de grova könsskämten, det är bara en roll de agerar ut.”

Slagborren såg nöjd ut. ”Tack, du har just givit mig en mening att pulvrisera väggar.”

”Hurra”, sa jag. Och sen stelnade leendet jag hade. I dörröppningen stod en teppanyakihäll och grät. Jag visste att det här skulle bli ett helvete när den sa:

”Jag var med i DN Bostad igår.”