Journalistskolan

Sedan länge utled på kvällspressens tonårskåta skandallust, olycksfrosseri och sorgliga löpsedelsinnehåll beslöt jag mig för att starta en journalistskola i syfte att få dem att tänka lite mer mänskligt. Ett chockerande antal rasande murvlar kom med pixlade ansikten för att delta och förkorvras. Nu skulle det bli bättring, tänkte jag.

Det gick förstås åt helvete.

Vi började med ett case där jag bad dem förklara hur man agerar när någon ligger döende i ett uppmärksammat brottsmål.

”Man ringer närstående och ber dem kommentera dödsfallet i förväg”, sa en.

”Men, är det okej att be upprivna människor prata om en tragedi innan den är sann”, sa jag.

”Jag vill ha artikeln klar innan fredagsdrinken”, svarade murveln med en axelryckning.

En tjej från finaste tidningen, sa att man skulle besöka familjen och lyssna på dem när de berättade sin historia. ”Och när de ringer till dig efter att hypen dött”, sa jag. Hon tittade på mig som om jag var en idiot. ”Då låter jag växeln koppla bort dem, förstås. Du-uuh, haha”. Hennes skratt spred sig i gruppen som samtidigt krympte ihop något – ej till antalet, men i storhet.

”Next case”, sa jag (desillusionerad, men inte helt uppgiven, var jag). ”Ett uppmärksammat kvinnomord i Göteborg. Hur hanterar ni de känsliga förhören med den misstänkte mördaren?”

”Vi får en polis att läcka uppgifter”, svarade en journalist.

”Men, det är ett brott mot förundersökningssekretessen”, sa jag.

”Det säljer”, svarade journalisten.

”Men, tänk om läckorna förstör utredningen. Tänk om en mördare går fri och kanske mördar igen?”

”Vi kan inte ta ansvar för det”, svarade murveln.

”Är inte ett människoliv värt mer än en högst tillfällig ökning av er upplaga? Borde ni inte stoppa sådant, istället för att uppmuntra det?

”Meddelarfriheten är viktig”, sa en. En annan förklarade att allmänintresset var något som journalister hedrade och att detta krävde en del offer.

”Så en persons rätt att skvallra är viktigare än en annans rätt att leva? Och är inte allmänhetens intresse av att leva större än behovet av att läsa snaskigt skitsnack?”

Gruppen blev tyst, fortfarande ograverad i antal, men med anfrätt fasad och krympande storhet.

”Vi kör lite tester”, sa jag och spände fast elektroder vid dem. ”Jag läser ett antal fraser och så ser jag hur er lust att skriva artiklar påverkas.”

”Det är svält i Sudan och tusentals människor dör av näringsbrist. Får folk veta, kan vi hjälpa”, började jag. Maskinen gav inget utslag.

”En före detta b-artist körde rattonykter för sju år sedan”, sa jag – och avbröts av att maskinen lös till som träffad av ett blixtnedslag. Vätskor rann ur murvlarnas kroppsöppningar, deras skallar vreds 360 grader som i en skräckfilm.

”Katastrofen i Pakistan påverkar miljontals och behöver uppmärksamhet”, fortsatte jag. Maskinen gav inget utslag.

”En välkänd komiker var otrogen för 23 år sedan, men familjen har gått vidare och allt är förlåtet”, sa jag. Maskinen pep, lampor blinkade och journalisternas händer skrev i luften.

”Istället för att skriva en till artikel om Let’s Dance kan ni uppmärksamma alla som hjälper de utslagna ständigt och jämt”, sa jag.  Maskinen blev så tyst att jag trodde att den gått sönder.

”Ni kan skriva en smaskig artikel om en kändis sex- och knarkvanor, men allt vad etik och moral säger nej, eftersom hennes barn får lida i onödan”, sa jag. Maskinen lät som ett ånglok, endast överröstad av murvlarnas hånskratt.

”Att folk blir utförsäkrade är lika högaktuellt och smärtsamt idag som när det var en snackis inför valet”, sa jag. Maskinen gav inget utslag.

”En full jävla idiot pippar i taskigt ljus i den ungefär trettiofjärde versionen av ett dokusåpaformat som var passé redan 2003”, sa jag.

… och plötsligt exploderade maskinen. Journalisterna fick en överdos stimuli från energiutbrottet och rusade omkring som nackade höns, fast med megafonförmågan kvar. De krockade, föll omkull, reste sig och rusade vidare, hela tiden vrålandes nya och livsviktiga rubriker.

”Chockkupp” … ”Raserichocksraseri” … ”Sexbristsanfall” … ”Alkoholstoppsavbrott” … ”Raseri-raseri” … ”Avskyattack” … ”Kupp-kupp” …

En unken stank spred sig i lokalen. Jag öppnade fönstren och släppte in en frisk höstvind. Murvlarna stannade till, gick till garderoben, hämtade sina ytterkläder och vände kappan efter vinden innan de gick (inget) vidare.

Jag gick fram till fönstret och såg murvlarna komma ut, hoppa upp på sina alltför höga hästar och sen rida mot en vacker folkmassa som brydde sig allt mindre om dem.