Min stad är smutsgrå och
jag är ensam i en full bil
Samtalar på ytan
för jag är djupt inne
i regndimman
där det enkla vill fram
Sorgen önskar ta mig
när jag vandrar
Idag kom kvällen
innan dagen tog slut
Och jag slåss trotsigt
mot det enkla
Löven dör just nu på
dessa trötta trottoarer
Förr var det via Dolorosa
alltför ofta för mig
Idag vill jag inte låta
det enkla nå mig
Jag ler inte mot regnet
och vandrar kutande
Hur kan bagaget väga bly
när fotoalbumet är tomt?
Men, fan att jag tar
det enklas utsträckta hand
Fundersamma tankar
i väntan på min dag
Fast, idag är det bara regn
som rinner längs kinderna
Och min längtan
kastar sig över det enkla
Mitt fönster är mörkt,
ingen väntar här
Jag äter för bra för en,
viker min uniform
Och vägrar att lägra
min enkla älskarinna
Det är tyst och ändå
så mycket liv här
För mycket väntan,
men ändå en form
av sorglöshet
som bekämpar det enkla
Den svåra ensamheten
mot den enkla sorgen
Den långa väntan
mot den enkla misstron
Jag är ett läkande sår,
och det enkla förlorar
Word up, Anjo 
Hur kan det enkla förlora?
En ensamhet så vacker som du inte förstår.
Fast jag vet att just du förstår…
Du är förblindad i den förälskades spår…
Se dig inte om, varken framför, bakåt eller där du står.
Hon kommer med en lykta så stark, men hon kommer när det är dax.
Om du förstår… vad jag menar.
Din älskarinna tar dig i din famn när du är redo, men det är inte en älskarinna som försvinner i din natt.
Hon stannar kvar i all din med och motgång…
… och hon, hon stannar också kvar i din enkla sorg och suddar bort all din misstro av kärlek så varm, att du kan ta henne i din djupaste famn.
Släpp inte greppet om Henne!
Kärlek, varm kärlek.
Den kommer i din väg, jag är övertygad om det.
/Marie
Det enkla här är att ge upp, men det gör jag inte – trots gårdagens totala grå.
Jag ser fram emot dagen när det enkla är det självklara.