Birromaten

Jag skulle plocka ut pengar ur bankomaten på Redbergsvägen tidigare idag. Vill du ha kontoutdrag, stod det som vanligt på displayen – men, nu har de, förutom ja och nej, lagt in textraden tänk på miljön.

Jag tryckte givetvis nej. Dels av miljöskäl, dels för att det är två dagar till lön. Sen väntade jag, väntade och väntade. Till slut dök en ny text upp på skärmen: Av miljöskäl lämnar vi inte ut dina sedlar. De återvinns istället.

”Vad fan”, sa jag.

”Du skulle bara bränna pengarna på rännstensspyendeframkallande fyllor i detta klamydiavirus till stads herpesinfekterade nattliv”, sa bankomaten.

”Vad fan”, sa jag.

”I det här bottenlösa hatträsket till stad vilar något stinkande i kloakerna och att ge dig 300 spänn är som att ge dig en ruttnande penis som du kan slänga till det glupska och aidssmittade goa-gubbar-monster som flyter ovanpå skiten i tunnlarna under de här, av ondska och hopplöshet, söndertrampade trottoarerna.

Jag knackade på bankomaten. ”Nämen, vad fan, är det du därinne, Marcus Birro?”

”Öh, nej. Jag är en vanlig bankomat”, sa bankomaten.

”Det är visst du, Birro. Jag trodde att du bodde i Peking och hatade Göteborg på heltid och måhända en smula hycklande, eftersom du ibland hyllar staden.”

”Det finns inget vackert i den här staden längre. Åttans spårvagn är en apokalyptisk sick-sackfärd mellan våldtagna, mördade, sodomiserade och skändade oskulder. Allt vackert som fanns här 1990 är kvävt under ett täcke av avklippta fingernaglar, alla mörka av blodet de klöst från den här stadens själ. Då var Göteborg ett vitt och frodigt kvinnobröst som vi kunde suga liv ifrån. Då var den här staden ett fuktigt kvinnosköte som bad oss att tränga in med godhetens och poesins lansar. Varje stöt var ett arv från Strindberg och Proust. Idag är den här staden en slak snopp som förgäves försöker få till ett stånd genom att onanera samtidigt som man skriker Doobidoo.”

”Det är visst du, Birro. Och det där med en förlorad själ. Ja, visst var det fint för 20 år sedan när bögar knackades och mördades i parker, åh detta ljuva 90-tal när nynazister och AFA stod på varsin sida kanalen med 300 kravallsnutar mellan sig, den oskuldsfulla tiden när VAM delade ut pamfletter på fotbollsläktarna. Rena Bullerbyn. Ge mig mina slantar.”

”Aldrig, du har kondylom i hjärtat.”

”Eh, jag ska köpa din nya, briljanta bok. Du är verkligen som Joe Strummer.”

Bankomaten tystnade och spottade sen ut 300 spänn.

”Sucker”, sa jag. ”Jag har årskort på Blåvitt och ska gå till Paddington. Din bok skulle jag inte ens köpa om jag var magsjuk, utan toapapper och fast på en avlägsen ö där det enda i pappersväg kiosken sålde var din bok.”

”Denna vidriga stad”, vrålade bankomaten och bröt sig loss från väggen. Birros taniga ben stack fram under bankomatinsatsen. ”Jag drar till Norrköping igen, här kan ingen poet verka. Jag är för mäktig för att leva bland goa gubbar.”

Han satte full fart nedför backen och blev omedelbart påkörd och totalkvaddad av en spårvagn. Ironiskt nog den som var döpt till Ingvar Oldsberg.