Den här bloggen fyller 1000

Oj. Det här är inlägg nummer 1000 i den här bloggen.

Allt började sommaren 2008 när jag hade fått nog. Jag hade bloggat under pseudonym ett tag och blandat surrealism med jävligt elaka påhopp. Jag kände inte igen mig i orden. Den hjärtlighet och värme som finns här, fanns inte där. Jag var lika gömd som under de mörka åren när jag gick vilse i en sektliknande smörja av filosofiskt skitsnack. Jag var en skribent som saknade signatur. Det höll inte. Jag gillade (och gillar fortfarande) satir, cynism och sarkasm, men orkade inte med att haka på trenden att håna och förminska. Det stod mig upp i halsen.

Word up, Anjo föddes. Mitt namn. Mina ord. Min själ och mitt (van)sinne upphängda så att alla kunde se. Det var otroligt skrämmande till dess att första inlägget publicerats. Sedan försvann ett mörkt moln ur mig. Den där rädslan att visa mig, att stå för vem jag är och ska bli, den var inte längre.

Jag berättade för världen:

Hej, här är jag. Se hur saker ser ut när jag får måla som jag vill, vågar och kan.

Det har gått ett par år. Tusen inlägg. Och, det har varit precis som jag säger i sidhuvudet: jippiestunder och hoppa-i-brunnen-dagar.

Jag har skrivit om allt från komodovaraner i nyinköpta spinningbyxor till mina tankar om Gud. Om den fantastiska lyckotiden när jag var kär i flickan som fann mig här. Om mitt sönderslitna jag när allt tog slut och jag vandrade i blyertsvärlden. Om den där förfärliga döden och svarttaxifärder med Darth Vader. Om sociala medier och ostbågar. Och i stort sett allt annat – det finns alltid historier att berätta i det minsta lilla.

Jag länkar inte till något av det gamla här. En del tider vill jag inte besöka igen, även om sorgerna som varit är ersatta av kärleken till idag och imorgon. Dessutom är det här bara en paus – det är dags att köra vidare.

Men, titta gärna runt om ni inte gjort det förut. Det finns så mycket som berättats. Inget är bättre eller sämre. Inget är mer eller mindre jag. Allt är en del av stegen hit. Tusen byggstenar i att bli hel, efter nästan 36 års resande där en bortvänd blick var mitt passfoto.

Vad har egentligen hänt sedan inlägg ett? Jag har bytt jobb och rör mig hela tiden med fantastiska människor. Jag har blivit kär några gånger och förlorat kärleken exakt lika många gånger. Jag har tränat för lite och – delvis tack vare den här bloggen som är en älskad och utsökt tidstjuv – inte blivit färdig med min bok. Min agent är dock på mig och jag har rensat min iPhone från alla spel, så nu jävlar.

Och, nu börjar nästa tusental. Med ett ärligt löfte.

När den här bloggen fyller 2000 är jag förälskad, har mitt namn skrivit på boken du just läst/läser och matar fortfarande mig själv med ostbågar och gräsänder med vitt bröd. Jag går på Blåvitt, skriver alltid på något och är cirka tusen dagar vackrare än nu.

Häng med på färden. Du kommer inte att tro dina ögon ibland. Jag lovar.