Högtryck på akuten

Det var halt i morse och även den här bloggaren var nära att dratta på den lätt vadderade tussen. Jag insåg dock att det här var en dag då många halkade och slog sig, varför jag efter jobbet erbjöd mig att jobba som volontär på Sahlgrenskas akut.

Sjuksystrarna log tacksamt när jag kom in och visade mig till väntrummet. Där satt mycket riktigt en rad pensionärer som brutit lårbenshalsar, båtben och annat. De var prioriterade, vilket var helt i sin ordning.

I ett hörn satt ett gäng reklamare, inte helt olika mig. ”Vad har hänt dem”, sa jag. Systern skakade på huvudet. ”De är såna jävla idioter. Trots minusgrader ska de prompt sticka ut hakan och dricka sitt dyra lunchkaffe utomhus.”

”Frostskador på hakorna?” Hon skakade på huvudet. ”Nej, det är fingrarna som tagit stryk. Istället för att dricka en rejäl kopp kaffe som man kan fatta med båda händerna ska de överträffa varandra i fåniga beställningar, som givetvis dricks i designade, minimala koppar med öron alltför små att stoppa in fingrar i. Alltså hålls koppen med lillfingret utsträckt. Chict och pang – förfrysta fingrar.”

”Hur botas det?”

”Vi vill egentligen stoppa fingrarna i ljummet vatten, men de är så pissnödiga att vi inte kan hantera de konsekvenserna. De får sitta där tills de tinar.”

Jag pekade på ett par patienter som låg på bårar, fick dropp och hade rejäla hörlurar på sig. Systern log. ”Åh, det är några mediamänniskor som lade all sin tid på att mingla, nätverka och bygga sitt eget varumärke. De glömde att äta och leva. Så nu får de näringstillskott och lyssnar på Leva Livet med Siw Malmqvist på repeat.”

”Ingen höjdarlåt direkt”, sa jag. Hon ryckte på axlarna och menade att den var klart mer hälsosam än att hälsa på 300 personer varje kväll, trots att man alltid glömde deras namn, men av någon sjuk anledning trodde att de skulle komma ihåg ens eget.

En stor del av väntrummet var ersatt av datorer och ett gäng sjuksyrror rusade mellan datorerna och skickade iväg meddelanden på löpande band. Jag tittade på min följeslagare.

”Ah”, sa hon. ”Där behandlas ett gäng sociala medier-nördar som sitter hemma och skickar ilskna meddelanden om att kommersiella företag inte svarar 24-7-365 och inom några nanosekunder på alla frågor, de gnäller på allt, surar över det minsta som inte fungerar lika klanderfritt som deras störtflod av bitterhet och samtidigt propagerar de ivrigt för att allt på nätet ska vara gratis och totalt tillgängligt.”

”Men, skickar ni medicin till dem och varför är de inte här?”

”De är insnöade, året runt faktiskt. Hittills har vi inget botemedel mot dem, så vi distansbehandlar dem genom att vi retweetar deras gnäll, vilket ger dem en egoboost och för en liten stund får dem att lugna ned sig. Det är placebo och bromsmediciner, men vi har ingen annan lösning.”

Lätt träffad nickade jag, fullgjorde mina plikter och begav mig hemåt. I ena fickan hade jag salt som jag skulle salta så att kvarterets pensionärer inte bröt något. I andra fickan låg några spanska ryttare som med jämna mellanrum skulle kastas ut här och där på nätet.

”Leva livet, nu ska jag leva livet …”, sjöng jag och försvann utanför det trådlösa bredbandets räckvidd.