Rapport från X2000 (helt sann)

Strax innan kl 06.00. Konduktören säger att beräknad ankomsttid är 08.46. Alla skrattar. En äldre man torkar tårarna ur ögonen och säger: ”Hon är Sveriges bästa komiker.”

Strax efter kommer personalen in i vagnen och brännmärker oss. ”Kör vi vilse och ni tvingas att ge er ut i skogen för att samla mat vill vi kunna kontrollera att bara rätt människor får ersättning enligt restidsgarantin när vi hittar er”, är den byråkratiska motiveringen.

Bakom mig sitter två killar. ”Jag brukar aldrig åka vagn fem”, lipar den ene. ”Inte jag heller”, gråter den andre. Det outtalade ‘jag åker minsann första klass normalt’ hänger härsket i luften. De ska på världens jobbigaste jobbmöte:

Gnällig Bill: Åh, så ska det bli trerättersmiddag. Varför måste det alltid vara så?
Gnällig Bull: Jag vet, det tar liksom hela kvällen.
Patetiske Bill: Samling nio, så är förrätten där vid kvart i tio.
Patetiske Bull: Ja, och man kan ju liksom inte skynda igenom det.
Kanylpittsutrustade Bill: Nä, man får ju sitta där i flera timmar.
Kanylpittsutrustade Bull: Man får liksom sitta där i flera timmar.

AAAH, tänker jag, funderar på att ge dem en snyting och hälsa från alla fattiga och hungrande, men orkar inte agera. Jag låter dem leva i sin tennsoldatsvärld. Det är inte värt tjafset, inte klockan 06.04.

SJ har inte gjort något åt krängandet, men av någon lustig anledning kränger det bara när folk går förbi en professor som sitter och rättar tentor. Det är som att världen vill säga: släpp eleverne loss det är vår.

Fast, det är höst och ytterst långsamt vaknar det här vackra landet. Först när Hallsberg närmar sig går det att skönja annat än mörka, mörka skuggor utanför fönstret.

Jag sitter i vagn fem, djurvagnen. Vilket är okej. Om djuren reser i sällskap. På plats fyra sitter en puma och stirrar på mig. En fyrbent puma. På andra sidan gången sitter en vacker kvinna och möter mina ögon. Den senare försvinner snart in i hörlurarnas värld. Puman stirrar, slickar sig om munnen, men så drar den också på sig lurarna. Tyvärr ylar den med rätt illa till Aerosmith.

En kommunist reser sig och vrålar att vi ska storma första klass och låta affärsmännen och kapitalisterna få smaka arbetarnas stål. Han tystnar när han ser att alla är konsulter som bara deltar i revolutioner om de kan dubbelfakturera.

Konduktören kommer in och leder en mimare till det lediga sätet bredvid mig. Hon trycker ned den tyst protesterande mimaren. När jag frågar vad som pågår säger hon: ”Han satte sig i tyst avdelning, men tystnaden blev så tryckt att folk klagade.”

En inkontinent man sitter tryckt mot ett fönster längre bort i vagnen. Mellan honom och gången till friheten sitter riddaren från Monty Python-filmen. ”None shall pass”, säger riddaren och i höjd med Katrineholm gråter den gamle mannen.

Det är en strid ström av folk som går till bistron. Högtalaren försöker förgäves göra det till en modeshow: ”Här visar Emma upp årets vinternyheter från H&M.” Ointresset, detta ointresset. En spridd applåd hörs.

Vid Södertälje knastrar det till i högtalarna. ”Just nu är vi tio minuter försenade” är frasen som får alla att genomföra ett yogapass i vagnen. Lustigt nog sätter alla den luttrade tågresenären perfekt på första försöket.

Framme på spår 18 kliver jag av och går åt fel håll. Jag inser att X2000 faktiskt har en vagn sju den här gången. I något som enklast kan beskrivas som en fängelsebur står ett gäng rabiata småpåvar från blandade branscher. Tydligen låser SJ numera in helt oviktiga, men förväntat kverulerande, typer redan innan avfärd. Valparna/byrackorna försöker överträffa varandra med gnäll och skakar i gallren, så att deras dussinslipsar knycklas.

”Den här förseningen ska ni få äta upp” … ”Jag är en viktig faktor i näringslivet” … ”Nu blir mitt mötesschema förryckt” … ”Samhället behöver mig” … ”Utan bissnissmän stannar Sverige” … ”Filofaxen byggde Sverige”

Men de skäller för döva öron. Sverige är lika vackert och produktivt som vanligt. Att ett gäng gnälliga jävlar, som själva utan undantag låter leverantörer och andra vänta av ren elakhet och spelad viktighet, får rita om i sina smartphones förstör ingenting.

Det är en vacker dag när jag visslande beger mig mot Sveavägen.