Det var inte meningen att döda snögubben

Det är otroligt kallt i Sverige. Och precis som vanligt ser man då spårvagnar i toppluvor, gäng av kajor som står vid motorvägarna och liftar söderut med halvskumma långtradarchaffisar – och inte minst ett större antal stillastående X2000-tåg.

Olyckligtvis är mitt hjärta ytterst varmt även i polarkyla och det ledde till min dödsdom idag.

Jag mötte en snögubbe på vägen hem. Han stod vid den försvunna bensinmacken runt hörnet från mi casa. Han huttrade och pratade på ett sätt som inte är typiskt för snögubbar: ”Åh fytte fan vad kallt. Jesus, mina kulor är is rätt igenom.”

Så, jag bjöd hem honom så att han kunde värma sig. Han satte sig i fåtöljen vid fönstret i vardagsrummet och jag gjorde varm choklad, vispade vispgrädde och lade upp ett fat med delikata pepparkakor. När jag kom ut i rummet var han borta. Allt som återstod var en stor vattenpöl på golvet, ett par svarta knappar, en rätt uppblött morot och en skamfilad hatt.

”Aj, fan”, sa jag och ringde 112 för att rapportera olyckan.

De skickade ett gäng poliser som släpade ut mig till en mobil rättegångssal för en summarisk rättegång. Den var inhyst i en glassbil och såväl domare som nämndemän var militanta snögubbar.

De dömde mig, efter sju sekunders överläggningar, till döden för ogenomtänkt mord. Jag skulle föras ut och arkebuseras genom att Sveriges basebollelit skulle kasta snöbollar på mig till dess att livet lämnade min kropp.

Lustigt nog hade redan en grupp som protesterade mot dödsstraffet samlats utanför. De hade tänt snölyktor och sjöng We shall overcome. Och eftersom Birgit Friggebo inte var närvarande verkade låten träffa rätt, eller så kom rätten bara för nära de värmande snölyktorna, för de smälte lite lagom och släppte mig fri.

Jag fick dock dyrt och heligt lova att aldrig mer invitera snögubbar på varm choklad. Däremot var det okej att äta sill med jultomten, ge påskharen morötter (dock ej den stupade snögubbens, den skulle begravas under hedersbetygelser) och umgås osminkad med fågelskrämmor strax innan vårsådden.

Efter att ha förlänats denna nåd gick jag hem och önskade att jag snart skulle repa mig från helgens ont och därefter kunna stå i en vacker flickas kök och smälta likt snögubben när flickan bjöd på den första av oändligt många muggar het choklad med vispgrädde. Fast, inte så att jag blötte ner hennes golv, utan bara så att hon log så att solen liksom aldrig gick i moln.

En kråkas övergång

Jag var nära att trampa ned en kråka på väg till jobbet idag. Den stod och väntade vid ett övergångsställe och när det slog om till grön gubbe, så gick jag – fast förvissad om att kråkan skulle göra detsamma – rätt fram och fick gira undan för att inte skada den lilla fågeln.

På vägen hem passerade jag samma övergångsställe – men av förklarliga skäl från andra hållet – och fick syn på kråkan som satt och huttrade precis där den suttit samma morgon. Den tittade, full av längtan, på ljusen. När det slog om till grön gubbe sjönk kråkan ihop lite och såg sorgsen ut. Jag gick över gatan och stannade till vid kråkan.

”Är allt okej?”

Den skakade på huvudet och pekade på ljussignalen med sin lilla näbb. ”Blir det då aldrig grön fågel, så att jag också kan gå?”

Min första impuls var att skratta, men kråkan såg så genuint ledsen ut att jag kvävde skrattet. ”Varför flyger du inte bara över?”

Kråkan tittade ner i marken. ”Jag är lite rund om magen och behöver träna. Att promenera är bättre för förbränningen än att flyga.”

”Jag tycker att du är vacker”, sa jag, ”men självklart ska jag hjälpa dig.”

Och jag plockade fram lite prylar ur väskan och byggde om övergångsstället så att det nästa gång skulle visa en kråka i grönt. När det inträffade traskade kråkan lyckligt över. Jag vinkade hej då, gick – radikalt nog – över mot grön kråka och fortsatte mot Olskroken.

Antagligen kommer jag aldrig att se kråkan igen, men ser ni en osedvanligt kråka så tänk på mig. Det är kanske min förtjänst att den ler …

Snöfall

Jag tror snöfall
är den vackraste tystnaden
Det perfekta vädret att vandra bort
sorgtyngden ur bröstet

Jag tror knarret
är det mest läkande ljudet
Och att mina spår i det orörda vita
är ämnade att trampa ned det svarta

Bakgrund: I somras steg solen en stund, lustigt nog på den regnigaste dagen. Jag vaknade av doften från den ljuvligaste flicka jag kysst. Absolut närhet, en drömskärva som aldrig fick växa sig hel. Och, som jag lyssnade efter ett uns av tvekan i hennes ledsna farväl en annan dag (när solen, ironiskt nog sken otroligt klart). Hade det funnits, hade jag då låtit bli något för att vända ut och in på universum i sökandet efter en fortsättning? Svar: nej. Jag hade aldrig tvekat, stannat, givit upp … Och ändå, fastän det var en omedelbar smärta som stannat kvar, och jag så ofta velat springa långt bort, ler jag alltid när jag hör flickans namn, jag önskar – så att det värker – att hon aldrig mer är trött. Att hon orkar skina som den fantastiska skönhet hon är. Allt det bästa vill jag henne. Alltid. Helhjärtat. Självklart.

I natt när
knivar kastades in i mig
Var mitt första försök att gå vidare
en värre död än alla farväl dödat

Fula och onda
ord och gester om mig
Jag är vacker, men alldeles för fel
och ovärdig någons smala lycka

Min kärlek
väger för mycket för någon
Det är refrängen i en illvillig sång
när jag flyr i en taxi

Ikväll går jag
ensam när snön faller över stan
Och jag har aldrig
känt mig mer sårad än nu

Men på huden
faller så nätkärlekens flingor
Smälter in i mig och
värmer ändå på något sätt

Alla är snälla
och jag ser spåren i snön
Jag går uppenbarligen hem
och är värd min vikt i guld

Erotik med avbrott

Jag somnade tidigt igår och snart förlorade jag mig i en vacker, vacker dröm.

Det var sommarnatt och vi gick längs en grusväg. Våra nakna fötter balanserade på den lilla grässträngen i mitten. Hon log, förde mig in på en äng där vi smög fram för att inte väcka timotejen som sov sött. Filten breddes ut, hon tog min hand och vi lade oss ned. Hennes korta klänning gled upp och berättade …

Den här drömmen sponsras av din mage – den sorgligt outnyttjade fibersäcken strax under bröstkorgen – samt de slarvigt vaxade hårstråna i ditt ännu inte gråsprängda hår.

Det väl SVT-inspirerade och torra sponsoravbrottet fick mig att rycka till, men jag stannade ändå kvar i sömnens värld. Drömmen fortsatte.

… en saga samtidigt som hennes ögon förtrollade mig. Det var nästan mörkt, men vi såg allt vi ville se. En första kyss, sen ytterligare en och sen hade bara en nördig matematiker brytt sig om att hålla räkningen. Tystnaden bröts bara av en flämtande iver när världens enklaste sak som att knäppa upp knappar i en skjorta och att dra ned dragkedjan i en klänning blir ett kåtfnissigt äventyr. Och så fanns bara tunna trosor, en behå och boxershorts i vägen. Hennes hand sökte sig mot …

Du vet väl att 30 minuters pulshöjande aktivitet om dagen håller dig i form. En promenad eller styrketräning går lika bra. En hälsning från ditt bättre jag.

Har du också svårt att få tiden att räcka till? Slappnar du av för sällan? Låt oss lösa dina problem. Knäpp bara ihop oss och lägg oss på din mage och lägg dig på soffan. Du kan inte kolla klockan, messen, mejlen och tweeten i din telefon. Du kan inte slå på teven och döda tid. Du kan bara njuta av nuet. Vi är dina händer – perfekta för stunder när du inte vill att något händer.

Du ser bra ut. Även utan glasögon. Men, kolla gärna upp din syn med jämna mellanrum. Dina ögon – vi är själens spegel.

Än en gång fick det, den här gången TV4-jobbiga reklamavbrottet mig nästan att vakna, men lusten att fortsätta drömmen förde mig tillbaka till den.

… mitt skrev, samtidigt som min träning i att lossa en behå med en hand lönade sig. Hon gled ur den, jag kysste hennes bröst och hon slet av mig boxershortsen. Hon kastade dem en bra bit bort – vilket kanske skulle leda till en pinsam jakt i gryningen, men vi brydde oss inte just nu – och jag fattade tag om hennes trosor och gemensamt krånglade vi henne ur dem. Inget stod emellan oss och det finaste. Mina läppar och tunga sökte sig längre ned och det blev allt varmare när jag varsamt lät dem följa den fina linjen mot en varm och fu …

RIIIIIIIIIIIIING-RIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIING

Jag vaknade med ett ryck. Tittade på telefonen som surrade och betedde sig riktigt illa. Jag slog av väckarklockan och förbannade att jag av någon diffus anledning hade bett den att jobba även idag.

Fylld av längtan på fortsättningen tryckte jag ner huvudet i kudden och somnade.

Hon och jag tittade ut genom fönstret. Det ösregnade, ett förvisso vackert sommarregn, men ändå ösregn. Sommarängen slokade på andra sidan av den regndimmiga rutan. ”Jag måste åka nu”, sa hon för snabbt. ”Vi ses när vi ses.”

Med ett ryck vaknade jag. Väldigt otillfredsställd. Jag måste verkligen börja byta upp mig från reklamfinansierade drömmar till betalversionen. Hur ska jag annars komma igenom natten?

Bildsvep från vår after work

Jag har jättetrevliga kollegor. Igår var det dags för AW på kontoret. Det blev musikquiz, ostbågar och allt annat som behövs för en lyckad kväll vad gäller föda och dryck.

De här trevliga typerna, som jag maskerat, har olika saker för sig när de är ute och promenerar, förklarade de. Från höger till vänster så letar de efter pengar, tänker på lämpliga platser för eldöverfall och funderar på om idag är dagen när ett lik ska hittas på promenaden.

Och när man då dricker öl, så tränger det förr eller senare på. Vilket är ett problem för mig. Jag har jobbat här sedan augusti 2009 och aldrig besökt toaletten. Nej, jag är inte pryd, jag är helt på det klara med att vi behöver tömma ut överflödet, men när jag ser en sådan här rad med dörrar blir jag alltid rädd.

Jag bara vet att bakom en av dem finns en tegelmur och bakom en annan väntar säkert en galen yxmördare.

Nåväl, igår fick jag tips om att vi också har två toaletter bortom skrivarpappershyllornas förlovade land. Jag gick dit, låste in mig, lossade bälten, knappar och drog ned gylfen och brallorna. Då började duschmunstycket prata med mig.

Munstycket: Vad glor du på?

Jag: Ingenting

Munstycket: Do you feel lucky, punk? Well, do you? Tror du att du hinner dra in snorren, slita upp brallorna, dra igen gylfen, knäppa knappen, säkra bältet, låsa upp dörren och rusa ut härifrån innan jag hinner spruta ned ditt skrev så att det ser ut som om du blött ned dig själv å det pinsammaste?

Jag: Antagligen inte.

Fast, just då fick jag ett sms från kollegan som var på lanseringsresa i Småland och det löd som följer:

Tycker bara att du ska veta att ledningsgruppen på XXX* är så fantastiskt nöjda med ditt jobb! R håller upp popversionen och pekar och förklarar och hurrar för hur du beskrivit deras framtid.

Jag svävade upp på små, lätta moln och duschmunstycket kunde ej nå mig med sitt otäcka attackerande.

Kvällen blev fantastiskt lyckad. Alla var glada, men jag ska nog inte gå ut och promenera med vissa människor, tror jag …

*) XXX heter egentligen något helt annat

Västtrafiks onda gryningsstil

På en av mina alltför rara morgonpromenader nådde jag spårvagnsstallarna i Gårda strax innan klockan fem i morse. Där fanns ett enormt myller av folk i alla åldrar; svenskar och invandrare, män och kvinnor, folk med ryggsäckar, några med permobiler och så vidare. Plötsligt hoppade en förman i Västtrafikuniform upp på en låda och tog till orda i en megafon:

”Okej, vi behöver sex vagnslaster med dagverkare. Låt mig se …”

Han funderade lite och började sen peka ut människor. Alla som blev utpekade klev ombord på en spårvagn och slog sig ned på sina platser. När den var nästan full började den rulla och mannen med megafonen vrålade några sista instruktioner: ”Kom ihåg att se uppåt ut. Lägg tillbaka Metro och småsjung ljudligt då och då under dagen. Ni är våra propagandatrupper.”

Han fortsatte tills alla vagnarna var fulla. De icke-utvalda slokade och gick därifrån. Jag tog tag i en av dem och frågade vad som pågick. Den unga kvinnan förklarade att Västtrafik anställde arbetslösa för att fylla vagnarna som gick i rusningstrafik.

”På så sätt tror man att folk kommer att åka ännu mer, för att det är så väldans populärt.” Hon ryckte på axlarna. ”Det är väl bara att promenera hem till Sannaplan igen och hoppas på bättre tur i morgon.”

”Kan du inte åtminstone åka med vagnen härifrån, även om du inte får jobb?”

Hon skakade på huvudet. ”Det räknas som lönedumpning och den som gör det får med facket att göra”.

Hennes högerhand pekade darrande på ett gäng råbarkade typer med elpistoler i händerna. ”Åker vi med gratis kanske Västtrafik lägger ned hela projektet och då måste de där heltidsanställda jag-tar-tillvara-på-den-lille-mannen-typerna faktiskt jobba själva. Det kommer de aldrig att tillåta.”

Just då försökte en arbetslös hoppa ombord en av de avgående vagnarna, men blev brutalt nedskjuten och låg snart och skakade i snöblasket. ”Svartfot”, muttrade fackkillarna och gav honom lite extra byggstryk.

”Jag hoppas du hittar ett bättre jobb snart”, sa jag till tjejen och gav henne taxipengar till Sannaplan.

När jag nådde Ullevi hade de sex vagnarna tvärbromsat där och förmannen på Västtrafik hade fullt sjå med att freda sig mot alla dagverkarna som han just avskedat på grund av arbetsbrist.

”Force majeure, det är snökaos”, ropade förmannen och gömde sig bakom en skyddande mur av tungt beväpnade biljettkontrollanter.

”Det har snöat en millimeter, hur fan kan det stoppa allt? Jag vill ha mina pengar”, ropade en av de ofrivilligt friställda.

”Tillbaka”, frustade biljettkontrollanterna och osäkrade sina maskingevär.

”Var är facket när vi behöver dem”, ropade en arbetare.

”De har åkt på konferens”, ropade en annan.

”Den som inte backar blir skjuten OCH får böter för fuskåkning”, skrek kontrollanterna.

Allt var som vanligt i kollektiv-kollaps-trafiken, med andra ord.