Det händer inte ofta, men i lördags skrev jag brev. Ett hederligt gammalt brev med min finaste handstil. Jag berättade att jag var stolt och glad över vissa saker, och ledsen över lite andra saker.
Idag återfick jag en vän.
Tystnaden mellan oss berodde delvis på nutidens blinda tilltro till snabba kommunikationsvägar – Facebook och sms – och delvis på min egna vantolkning av frånvaron. När allt är bra och kul är Facebook fantastiskt. Är det tjall på linjen – då måste man lyfta luren eller nå fram på annat sätt. Annars gissar man kanske fel och går med tungt hjärta jättelänge.
I lördags skrev jag, som jag så ofta gjorde förr, ett vanligt, enkelt brev. Några rader från hjärtat. Sen gick jag till torget, köpte två frimärken och postade det på den gula lådan. Precis som förr.
Och precis som förr blev mottagaren glad. Nu har jag fått höra om härliga resor och ett grymt äventyr. Jag är glad, lättad och på det hela taget oerhört nöjd med att jag fortfarande har pennor i min ägo. Och en vän tillbaka, framförallt.
Fint är det.
Word up, Anjo 
Vänner är kalasbra och livs levande brev skickar vi allt för sällan.
Ett brev är någonting bara så mer konkret i en tillvaro som emellanåt är på gränsen till det artficiella…
Plattityden i mig muttrar lakoniskt: ”ja, det är äkta på riktigt”. Jag kickar plattityden i diket och replikerar passionerat: ”vissa ting och företeelser måste bara få vara självklara”!
Den hemska tvillingen: Två rätta flugor i en smäll.
Robban: Handskrivet är så skönt, det tänker jag varje gång och gläds åt jag fortfarande bär anteckningsböcker i mina ytterkläder. ständigt och jämt.
jag saknar att skriva brev. Tror bestämt jag ska skriva ett på störten. Till någon som jag saknat..kram till dig
Strålande bra. Allt fint.