Dimensionsskräck

Trött och blek kom jag in i porten och tänkte att idag tar jag hissen hela vägen upp. Vid sagda farkost stod den elegante mannen i sin filthatt.

”Ska du inte åka”, sa jag och sträckte fram fingret mot hit-knappen.

”Jag såg Twilight Zone igår”, sa han. ”Där var det en gubbe som tryckte på en hiss och hamnade i en annan värld.”

”Vad är oddset”, sa jag.

”En på 7,6 miljoner”, sa mannen.

Mitt finger stannade i luften. Det var en liten, men ändock större än mikroskopisk, risk. Ytterligare en granne anslöt, och så ytterligare en, och så vidare. Till slut stod ett tjog själar som verkligen inte ville resa till en annan dimension i porten.

En ung och kavat tjej banade sig fram genom massan, suckade över vår rädsla och tryckte på knappen. I det ögonblicket såg vi på henne med underdånigt beundrande blickar. Hon var liksom Xena i Olskrokstappning, She-Hulk i en dunjacka. När hissen kom fram och avslöjade att allt var som vanligt såg vi plötsligt henne i ett rörelsestyrt trappuppgångsljus – hon var bara en vanlig tjej, om än modigare än oss andra.

Hon gick in i hissen och följdes snabbt av den gamle mannen. ”Vi har plats för en till”, sa hon. Ingen rörde sig. Vi tittade alla ner i marken.

”Jag såg också Twilight Zone”, sa en äldre dam. ”Vem vet vart hissen far när dörren har slagit igen?”

”Ja, men herrejävlar”, sa tjejen. ”Det kommer inte att hända något.”

”Jag har för mycket för att leva för”, sa jag. ”Jag tar trapporna.” Instämmande mummel hördes från alla. Tjejen skakade på huvudet, stängde hissdörren och så åkte hon och mannen iväg mot ett okänt öde.

”En hjältinna”, sa en granne som aldrig pratat förut.

”Ser vi henne aldrig mer ska jag döpa min dotter efter henne”, sa en höggravid kvinna. ”Vad hette hon?”

”Heter, hon är inte borta …än”, sa jag. ”Jag vet inte.

Den höggravida kvinnan nickade. ”Då får min dotter heta Jane Doe.”

Vi började vår vandring uppför trapporna och det var lättnadens suckar på varje våning när folk kom fram utan incidenter. Till slut var det bara jag kvar. Jag nådde min våning, såg mig omkring. Inget konstigt alls. Pulsen sjönk något och jag vred om nyckeln i låset, öppnade dörren

… och gick rätt ut i en burmesisk djungel.

Där stod en överlycklig Paul Young och höll upp sin hatt. ”Wherever I lay my hat, that’s my home”, sjöng han.

”We need a samboavtal, mate”, sa jag och snubblade över en gibbon.

2 reaktioner på ”Dimensionsskräck

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s