Solskenshistorian D

Det var mars 1992. Jag hade träffat ett halvdussin bastanta geordies i Glasgow. De var kompisar till D, min brevvän och värd de närmaste dagarna. Den största av dem bar min jätteryggsäck som var den en portfölj. D mötte mig på centralen i Newcastle.

”Haaallooo”, sa han och nästa mening var nog: ”let’s gooo tooo de pooob.”

Dagen efter väcktes vi av taxin vid 9.30. Upp, på med brallorna och så iväg till en illegal pub för några glas innan fotbollsmatchen. Polisen slog in dörrarna och sparkade ut oss. Newcastle slog Sunderland och så gick vi till puben. Därefter en illegal pub (det var obligatoriskt med söndagsstängt då) och så vidare. En fantastisk dag. Jag mötte en gubbe som brukade lifta till alla bortamatcher och hade tjuvåkt tåg Newcastle-Venedig t o r. Det var otroliga historier, sånger, skratt och så vidare.

Det blev måndag. En tur till Metroland, öl och biljard, mer skratt och D:s gapande mun när han stod öga mot öga med en grand danois: ”Dat-dat’s noowt a dog. Dat’s a fakkin poony.”

Jag åkte hem. Breven blev allt mer sparsmakade. Och upphörde. Sen mötte jag D:s polare i en annan del av världen. Jag frågade om D. Ögonen blev sorgsna hos killen. Det har gått åt helvete för D var kontentan.

Jag försökte nå honom någon gång efter det. Han hade flyttat sa hans mamma.

Åren gick. Så, idag, av någon anledning, googlade jag D. Och hittade hans CV. Han har jobbat med att hjälpa blinda människor som socialarbetare, sen studerade han och har efter det jobbat som språklärare i Italien, Spanien, Kroatien och nu senast i Kina.

Underbart. Det värmer så. Jag kommer ihåg en arbetslös yngling som vägrade låta mig betala en dyr biljett 1992. Du är min gäst, jag bjuder, du kan bjuda när jag kommer till Sverige, sa han då. Jag minns hans första brev till mig. Han var 19 år och skulle aldrig missa en Newcastlematch i hela sitt liv. Hans enda frukostalternativ var ost- och baconmackor (top chef i min bok) och han tråkade konstant sin polare S som drack shandy när vi var ute.

Han hade ett jävligt skönt skratt, men det tystnade och han strök visst längs väggarna med firman, enligt kompisen. Droger och våld ersatte allt. Säsongskortet såldes och D försvann.

Men inte för alltid. Det gläder mig enormt.

Here’s to you, D, my top Geordie boy. I am so bloody glad you are okay. Up the Toon!