I en källare som luktar apa

Jag var på konsert igår. Buck 65 och Holy Fuck. Magiskt.

Ja, förutom att det luktade för jävligt i Parkens källare. Antingen hade en elefant som ätit för mycket överjäst frukt nyttjat bekvämlighetsinrättningarna, eller så låg det en död, mutad kommunaltjänsteman i ventilationssystemet.

Buck 65 (lyssna på honom på Spotify) är en otroligt ödmjuk kille innan konserten. Han säljer sina egna tröjor, snackar med folk och är väldigt tillbakalutad. Det är jordnära, en hårt arbetande kille i musikbranschen helt enkelt. Sedan går han upp på scen – och PANG! Det är han, en mick, skivtallriken och förinspelad bakgrundsmusik. Han dansar maniskt, kränger, kråmar sig. Det är hysteriskt bra. Hans torra, malande röst möter – ganska ofta – vackra kvinnoröster. Han rappar om att superhjältar älskar inte, om hur zombies tar över planeten Jorden och om pappersflygplan. Makalöst.

Holy Fuck (lyssna på dem på Spotify) är något helt annat. Min polare, Håret, beskriver deras ljudmatta som en slags intergalaktisk operation på distans. Själv ser jag den mer som dykande jaktfalkar som dyker, dyker, dyker och plötsligt vänder och exploderar uppåt. Alternativt som ett gäng älvor på E som rejvar långt efter att morgondimman lättat. Eller ett gäng märkliga vävare som skapar nya och svårbeskrivliga mönster. Eller de där ögonblicken precis innan orgasm när du vet att snart, snart, snart … Det är maniskt, det är högt, det är förtrollande. Det är så jävla bra.

Båda konserterna var perfekta att sluta ögonen under. En flod av ord från Buck 65 och toner som förde dig långt, långt bort från Holy Fuck. Två drömresor som var precis vad jag behövde en dag som var direkt värdelös fram till dess.

Konserter. Oslagbart. Två till nästa vecka.