Skor fyllda med krossat glas

I många långa år
har jag vandrat
med krossat glas
i mina skor

Vissa dagar
är varje steg
en ohygglig och
hopplös smärta

Varför vänjer jag mig inte
efter många långa år
så att jag alltid kan se
hoppet jag oftast har

Det som är
i vinterns
bleka liv och
smeksamma vita

Och i vårens
brustna återhållsamhet
med påföljande
färgexplosion

Eller sommarens glitter
i sjöar, hav, löv,
morgondagg
och barnaögon

För att inte tala om
höstens brokiga lapptäcke
och dess sista ystra,
yrande dans

Ja, till och med
det tidvis fina grå
när höstens palett
regnas till tristess

Hösten fick dubbelt
men bara för att
kärlek också finns
i verkligt utskällda ord

Nästan alltid tror jag
på ett lyckligt utan slut
Men så slår den till igen;
smärtan av krossat glas

Och hur jag än går
är varje steg ett steg bort
mot ett mörker som
sliter sönder allting

En orkester följer mig
och spelar sorgset på
sina novembertrumpeter
utan att mäkta med annat

Inga ljusa toner om
sommarängarna vi hade
Jag och alla dessa du,
mina barfotadagar

När du lade om mina fötter
så att hjärtat inte vågade
pumpa ut allt liv
genom de fula såren

Alla frågor:
När, varför inte jag,
hur, vad är fel med mig
kvävdes under dina bandage

Du plockade ut glaset
som var diamanter
på andra sidan
önskans promenad

De allra blodigaste
var rubiner, förstås
Allt var en gnistrande
ring på ditt finger

Jag trodde varje gång
att promenaden
var slut och att du
var just DU

Men du var alltid
en skimrande sångfågel
som lyfte mot en
annan himmel

Och jag ser bara lyckan
på andra sidan rutan
där jag står i ett öde rum
utan innehåll och slut

Jag slår på rutan
och vrålar förgäves
SLÄPP IN MIG
tills rutan exploderar

Utanför är en rymd
utan koordinater
där själva stjärnorna
är envisa frågetecken

Jag sopar ned
glaskrosset i mina skor
och sticker ned fötterna
i en välbekant smärta

Kanske gör det bara ont
tills tårarna tar slut
så jag lyfter mina fötter
och tar ännu ett steg

Om jag sträcker mig
mot stjärnorna
kan jag då snubbla in
i ett svart hål?

Oftast vet jag svaret
och ser planeterna
istället för att gå vilse
på den kalla vintergatan

Idag har jag bara frågor
och så ont
i mina blödande fötter
där jag går och går och går

Jag kan aldrig ge upp, men:
Aj, som in i helvete
Hur kan ingenting
göra så ont ibland?

 

 

12 reaktioner på ”Skor fyllda med krossat glas

  1. Du målar med ord, ristar med diamanterna, en bild så skarp att jag vill komma sättande. Väskan slängande på höften, väskan med allt som behövs i. Att skölja bort vassa skärvor. Att skydda ömma tår och sårbara hälar. Att ge energi till nya promenader.

    Få, om ens någon, ordbrukare får mig att så vilja kliva in i texten.

    Skriv så tangentbordet glöder för jag vill läsa mer!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s