I många långa år
har jag vandrat
med krossat glas
i mina skor
Vissa dagar
är varje steg
en ohygglig och
hopplös smärta
Varför vänjer jag mig inte
efter många långa år
så att jag alltid kan se
hoppet jag oftast har
Det som är
i vinterns
bleka liv och
smeksamma vita
Och i vårens
brustna återhållsamhet
med påföljande
färgexplosion
Eller sommarens glitter
i sjöar, hav, löv,
morgondagg
och barnaögon
För att inte tala om
höstens brokiga lapptäcke
och dess sista ystra,
yrande dans
Ja, till och med
det tidvis fina grå
när höstens palett
regnas till tristess
Hösten fick dubbelt
men bara för att
kärlek också finns
i verkligt utskällda ord
Nästan alltid tror jag
på ett lyckligt utan slut
Men så slår den till igen;
smärtan av krossat glas
Och hur jag än går
är varje steg ett steg bort
mot ett mörker som
sliter sönder allting
En orkester följer mig
och spelar sorgset på
sina novembertrumpeter
utan att mäkta med annat
Inga ljusa toner om
sommarängarna vi hade
Jag och alla dessa du,
mina barfotadagar
När du lade om mina fötter
så att hjärtat inte vågade
pumpa ut allt liv
genom de fula såren
Alla frågor:
När, varför inte jag,
hur, vad är fel med mig
kvävdes under dina bandage
Du plockade ut glaset
som var diamanter
på andra sidan
önskans promenad
De allra blodigaste
var rubiner, förstås
Allt var en gnistrande
ring på ditt finger
Jag trodde varje gång
att promenaden
var slut och att du
var just DU
Men du var alltid
en skimrande sångfågel
som lyfte mot en
annan himmel
Och jag ser bara lyckan
på andra sidan rutan
där jag står i ett öde rum
utan innehåll och slut
Jag slår på rutan
och vrålar förgäves
SLÄPP IN MIG
tills rutan exploderar
Utanför är en rymd
utan koordinater
där själva stjärnorna
är envisa frågetecken
Jag sopar ned
glaskrosset i mina skor
och sticker ned fötterna
i en välbekant smärta
Kanske gör det bara ont
tills tårarna tar slut
så jag lyfter mina fötter
och tar ännu ett steg
Om jag sträcker mig
mot stjärnorna
kan jag då snubbla in
i ett svart hål?
Oftast vet jag svaret
och ser planeterna
istället för att gå vilse
på den kalla vintergatan
Idag har jag bara frågor
och så ont
i mina blödande fötter
där jag går och går och går
Jag kan aldrig ge upp, men:
Aj, som in i helvete
Hur kan ingenting
göra så ont ibland?
Word up, Anjo 
Snälla snälla, skriv en bok.
Vad vet jag, kanske skriver du lite på en bok?!, men du har i alla fall en köpare här.
Jo, det gör jag allt … TACK för beröm och uppmaningen. Jag ska fördubbla mina ansträngningar och få färdigt eposet.
Gör det. Fördubbla dina ansträngningar alltså. Vi väntar.
Jag lovar, lilling 🙂
Du målar med ord, ristar med diamanterna, en bild så skarp att jag vill komma sättande. Väskan slängande på höften, väskan med allt som behövs i. Att skölja bort vassa skärvor. Att skydda ömma tår och sårbara hälar. Att ge energi till nya promenader.
Få, om ens någon, ordbrukare får mig att så vilja kliva in i texten.
Skriv så tangentbordet glöder för jag vill läsa mer!
Oj, vilket beröm … Tusen tack. Alla ni inspirerar, det hoppas jag ni förstår.
Så vackert. Återigen.
Jag blir helt tagen.
Tusen tack, Jo.
Wow.
Exakt.