När kapitalistsvin shoppar

Det var lite otrevligt på ICA Olskroken i söndags morse när en väl utstuderad kapitalistjävel kom in med sin son för att handla.

”Nu handlar vi bara det dyraste, allt annat är ovärdigt, min son. Dyrt är bättre”, skanderade mannen och rufsade sin son i håret som om han sagt: nu ska vi åka bergådalbana till solen går ned.

Grabben såg olycklig ut, men svarade artigt: ”Ja, far.”

När mannen såg att ingen var inom syn- och hörhåll viskade han till sonen: ”Men, notera vilka varor som finns till nedsatt pris, så skickar vi en fyllbult att köpa dem sen, det är optimalt både för kassan och vår image. Ett bra tips för när du själv har avlat fram en avkomma och ska söndagshandla.”

”Det där ser dyrt ut, pappa”, sa grabben och pekade på naturgodiset. Pappan såg fullständigt förryckt ut. Ansiktet vreds till något närmast bankiriskt kärlekslöst. ”Naturgodis är en kommunistisk konspiration, det är det enda dyra jag inte köper. Det och ekologisk skit. Fair trade is a serial rape of profit maximization, kom ihåg det.”

Strax efter stoppades de av en butiksvakt och denne kunde snabbt plocka ut ett paket oxfilé ur pappans rockficka.

”Oj”, sa pappan och stack ned en tusenlapp i vaktens bröstficka. ”Jag måste tagit fel på korgen och fickan, det är söndag.”

”Fortsätt handla, herrn”, sa vakten och gick korrupt krökt därifrån. Pappan stoppade tillbaka oxfilén i rockfickan.

”Men, tusen spänn … hade det inte varit billigare att handla ärligt”, sa sonen. Pappan log överseende mot honom och skakade på huvudet. ”Mutkontot och oxfilékontot är olika. Jag har kalkylerat med ett gäng mutor, men inget för inköp av oxfilé. Det här går enligt plan.”

Strax därefter stod de i godishyllan och fadern erbjöd galant grabben att köpa godis trots att det var söndag. ”Se till att optimera innehållet i påsen nu, candy flow för fan. Jag går och gluttar lite bland olivoljorna. Jag tror vi behöver köpa en ny och jag vet vilken tillverkare som har bäst nyckeltal.”

”Smaken då?”

”Jösses, min son. Du är verkligen yrvaken. Sånt är för kulturarbetare och socialister. Det viktigaste med maten är att tillverkaren är ett sunt företag med goda vinster, ett bra brand, top-of-mind, market leader, preferred consumer choice och så vidare.”

”Kan jag få en serietidning till mitt godis, far?”

”Nix, men köp gärna en DI Weekend, jag tror du är redo att läsa den nu. Är du 14 år?”

”Jag fyller sex år i dag, pappa.”

Mannen stannade. ”Vad säger du? Då är det dags att skriva upp din veckopeng. Vad önskar du dig mer?”

Killen log. ”Det vore fint med lite Lego, far.”

Pappans leende stelnade. ”Vad sa du, grabben?” Killen tittade ned i butiksgolvet. ”Premieobligationer menar jag.” Än en gång ruskade hans far hans friss och log.

När de kom till kassan fick dock grabben en hurring när han tyckte att en gammal dam med två burkar kattmat kunde gå före dem, de hade ju ändå en hel korg med varor.

”Herregud, vill du sluta dina dagar som mellanchef, pojkvasker. Släpp aldrig någon före, de kan ta ditt jobb…”

”Hon är ju 80 år …”

”INGEN, min son, ingen. It’s lonely at the top, but it’s the top.”

De betalade, pappan kollade börsen (trots att den var stängd) i sin telefon och då slet grabben oxfilén ur hans ficka och gav den till tanten.

Slutet gott, allting gott. Särskilt oxfilén när den förgyllde en gammal änkas söndag.