Jag var på väg till Trädgårn igår – konsert med John Grant och Midlake. Utanför stod en kille och sålde öronproppar. Han ropade ut sitt erbjudande och en dryg typ stannade till, skrattade och spelade sen Allan inför hela sitt sällskap.
”Öronproppar? Du skojar, grabben. Jag cyklar utan hjälm, jag kör rattfull utan bälte, jag testar aldrig fallskärmen, jag hoppar bungy över krokodilfyllda floder, jag kollar på TV3 utan skämskudde, jag går lina utan skyddsnät, jag ligger med främlingar utan att använda kådis, jag pillar i vägguttag, jag kör skateboard mot trafiken, jag väljer alltid svart pist, jag pissar på elstängsel, jag använder mitt kreditkort i kåkstäder, jag surfar porr på jobbet, jag har ett oskyddat trådlöst nätverk, jag lägger roppar i mina egna drinkar på krogen, jag åker svarttaxi i Mogadishu, jag gasar alltid. Skulle jag behöva öronproppar? Jävla idiot.”
Han gick skrattande vidare och jag kom fram till öronproppssäljaren. Han hade tårar i ögonen, så jag köpte hela lagret och gav furstligt med dricks. Kvickt vävde jag ett spindelnät av propparna, sprang förbi den spännige typen och band fast nätet i entrén till Trädgårn. Typen gick rätt in i nätet, fastnade och fastnade ännu mer ju mer han krängde. Till slut virade han in sig så hårt att han började förpuppas.
”Lägg han i garderoben bland de andra dumma pupporna”, sa en vakterna.
”Kanske återföds han som en människa med en fjärils själ”, sa den andre vakten.
”Det vore fint”, sa hans kollega.
Jag och K gled in, köpte blaskig öl och blev hänryckta.
John Grant inledde. Det var han, en kompmusiker, en synt och ett elpiano. Och det blev till en fantastiskt vacker halvtimme, med låtar om allt från att åka till Mars till en låt om kokainlangaren som försökte ta sitt liv på Johns soffa. En av höjdpunkterna var Queen of Denmark. Fantastiskt vacker sång och i varje ton fyllde herr Grants röst hela Trädgårn.
Midlake tog över. Och, HERREGUD. Tre-fyra gitarrer. Ibland dubbla tvärflöjter. Fantastiskt tryck. Stämsång från skäggiga farbröder. Fullständigt briljant från ton ett till extranumren ebbade ut. Favoritlåten? Tja, Young Bride, skulle jag nog säga. De är skönt tillbakalutade på skiva, live exploderar de i en tung ljudmatta och det är så löjligt bra.
Jag drog mig hemåt och log. I garderoben skrek en puppa om att han var tuff. En öronproppsförsäljare kom just hem till sin familj med tillräckligt med pengar för att bjuda på god mat och ha pengar över till julklappar i år också.
Dessutom hade jag upplevt nästan två timmars musikalisk magi.
Fint.
Word up, Anjo 
underbart! 🙂
Tack, maestro.