Den synska lapplisan

När jag joggade innan jobbet i morse såg jag en lapplisa i ett av Kålltorps villakvarter. Hon skrev en lapp och satte på en bilruta, sen gick hon vidare och skrev en på nästa bil och så nästa och så nästa och så nästa. Jag funderade på om hon gick på någon ytterst konstig form av bonussystem.

Samtidigt kom en ägaren till den första bilen ut, såg lappen, såg lapplisan, slet åt sig lappen och började ilsket rusa efter henne. Hans arga rop väckte grannarna. Lampor tändes i fönstren och folk i morgonrockar och pyjamasbyxor + dunjackor störtade ut. Alla hittade lappar på sina bilar, svor och rusade iväg för att konfrontera lapplisan.

Den förste mannen var nästan ikapp henne när han stannade till och tittade som förtrollad på lappen han slitit från bilen. Jag hade, som medborgarvittne (alternativt av perverst intresse), joggat bredvid honom och såg hur hans ilska rann av honom. Samtidigt kom resten av människorna fram och även de tittade på sina lappar. Den kollektiva vreden ersattes av gapande munnar, leenden och tårfyllda ögon.

”Det är ett meddelande från min döda farmor, Astrid”, sa den förste mannen. ”På lappen står det att hon är stolt över mig och att hon väntar på mig i himlen. Hon är inte arg på mig för att jag inte hann besöka henne innan hon dog.”

En ung tjej torkade tårarna. ”Mitt lilla barn, min fina dotter som jag förlorade till cancern, berättar att lekparkerna i himlen är kanon.”

Fler och fler historier i samma stil berättades. Det var förlorade fruar, bortgångna män, söner, döttrar, farföräldrar, morföräldrar och till och med en hund som skickade en hälsning.

Folkmassan stod där. Röken flödade ur deras munnar, det var kallt och mörkt, fast just där de stod spreds en värme. Grannar lade armarna om varandra, pratade, kom ihåg och skrattade och grät om vartannat.

Och när de gick hem låstes inga dörrar i kvarteret. Alla var välkomna på morgonkaffe överallt och i varje kök bjöds det på verbala diavisningar med fantastiska minnesbilder av de fina som gått före oss.

Lapplisan stod länge kvar längre upp på gatan. Hela hon var ett stort leende. Sen vände hon sig om, promenerade runt hörnet och sågs kanske aldrig mer.