I en trött mans pennskrin

Jag glömde lunchlådan i kylen och hjärtat blev kvar i idévärlden. Ute var det en obeslutsam vintermorgon. Det var en av årets mörkaste måndagar. Åtminstone tyckte kalendern det.

För tidigt på plats. För mycket på listan. Lunchen hanns inte med, så kanske var inte lunchlådan glömd utan bara kvarlämnad för att spara vikt i min ryggsäck.

Datorn väger inte så mycket, men jag har ju mitt pennskrin. En penna för varje känsla. En kulör för varje humör. Rött för den käraste kärleksdagen. Svart för de sorgsna stråken. Blått för mina dagar av ouppfylld längtan. Grönt när jag skriver om vår. Vitt när jag vill viska osynlig erotik till hon som inte finns här och vill sova sked med mig just nu.

Idag plockade jag ut den nötta blyertspennan. Skrev fina ord i gatlampans sken på min väg hem när klockan var fem över alldeles för sent. Men, min vänsterhänthet smetade ut poesin till ett gytter av svårtolkat jaha.

Jag tittade på handen, dess trötta linjer, ett virrvarr som kanske kan spås. Kom hem och såg de trötta linjerna i mitt ansikte – de spådde tidig zzz … Vilket nog är ett måste när en måndag är för lång.

Fast ändå … inte riktigt än. Jag grävde lite till i mitt pennskrin. Längst ner i botten, en alldaglig pensel. Och med en burk i min hand, stående på min balkong, fångade jag snöflingor som jag offrade på konstens altare. Jag doppade penseln i smältvattnet och sträckte mig mot stjärnorna, kletade färg på stråna från Karlavagnens alla prickar, mixade det med vinterns renhet och målade, som den surrealist jag är, en sommaräng på en osynlig kanvas. Sen tog jag av mig jobbuniformen, glömde ryggontet i ett vardagsrum, tog klivet ut i idévärlden, hittade mitt hjärta och vilade en stund.

Mitt pennskrin var min huvudkudde och jag räknade drömmar tills jag somnade. En trött kropp och en livlig själ tillsammans och överens till sist.

Slut för idag.

Jag har alla kulörer i mitt pennskrin.