Jag tror snöfall
är den vackraste tystnaden
Det perfekta vädret att vandra bort
sorgtyngden ur bröstet
Jag tror knarret
är det mest läkande ljudet
Och att mina spår i det orörda vita
är ämnade att trampa ned det svarta
Bakgrund: I somras steg solen en stund, lustigt nog på den regnigaste dagen. Jag vaknade av doften från den ljuvligaste flicka jag kysst. Absolut närhet, en drömskärva som aldrig fick växa sig hel. Och, som jag lyssnade efter ett uns av tvekan i hennes ledsna farväl en annan dag (när solen, ironiskt nog sken otroligt klart). Hade det funnits, hade jag då låtit bli något för att vända ut och in på universum i sökandet efter en fortsättning? Svar: nej. Jag hade aldrig tvekat, stannat, givit upp … Och ändå, fastän det var en omedelbar smärta som stannat kvar, och jag så ofta velat springa långt bort, ler jag alltid när jag hör flickans namn, jag önskar – så att det värker – att hon aldrig mer är trött. Att hon orkar skina som den fantastiska skönhet hon är. Allt det bästa vill jag henne. Alltid. Helhjärtat. Självklart.
I natt när
knivar kastades in i mig
Var mitt första försök att gå vidare
en värre död än alla farväl dödat
Fula och onda
ord och gester om mig
Jag är vacker, men alldeles för fel
och ovärdig någons smala lycka
Min kärlek
väger för mycket för någon
Det är refrängen i en illvillig sång
när jag flyr i en taxi
Ikväll går jag
ensam när snön faller över stan
Och jag har aldrig
känt mig mer sårad än nu
Men på huden
faller så nätkärlekens flingor
Smälter in i mig och
värmer ändå på något sätt
Alla är snälla
och jag ser spåren i snön
Jag går uppenbarligen hem
och är värd min vikt i guld
Word up, Anjo 
Smärtsamt vackert.
/Marie
Din vikt i guld ja, den är du värd….upphöjt till 10.
Du är mer än guld vikt värd flera tusen gånger om och du har så rätt i att snöflingor som sakta dalar (ja för övrigt om de kräksnöar ned också) och knarr under skorna kan få det mest sargade hjärtat att sakta bit för bit läkas! Kram till den bästa.
Finaste Anjo, jag önskar att jag kunde beskriva mina känslor i ord som du kan. Men jag önskar så det värker jag med. Önskar allt gott till dig, allt det som du längtar efter. Återigen får du tårarna att rinna…
Och jag önskar att hon den elaka läste det här, så hon förstod hur illa hon gjorde dig. Fick jag syn på henne så….skulle jag smacka te na med handväskan så det dånade i hennes iskalla hövve!!!
Marie – någon gång ska jag få det vackra utan smärta hoppas jag.
Tvilligen – oj, jag borde nog försäkra mig 🙂
Frk N – tack, E.
Mad Cat Woman – nej, du ska inte slå någon med din handväska, du är för fin för det, det vet du. Att du önskar är bra-bra 🙂
Ja, du verkar vara värd din vikt i guld. Fortsätt vara det.
För några år sedan, en kväll i mars tror jag det var, spatserade jag någonstans i Lunden i ett av de vackraste snöfallen någonsin. Stora tunga flingor som sakta singlade ned mot marken, ett tunnt täcke på den grå asfalten, ett värmande täcke runt min sargade själ.
Jag var inte ensam på min promenad, jag gick tillsammans med någon som jag visste var så fel. Och han visste att jag var fel. Ibland är man inte mindre ensam tillsammans. Vi skiljdes åt, och inte långt därefter insåg jag vilken min han med stort H var.
Så de finns där ute trots allt. Tills dess njut av den vackra snön, de fina människorna i ditt liv och att livet har fullt av små guldkorn i sig. Vackraste, vackraste du!
Tack, tack. Det är skönt att höra att det finns en väg 🙂