En kråkas övergång

Jag var nära att trampa ned en kråka på väg till jobbet idag. Den stod och väntade vid ett övergångsställe och när det slog om till grön gubbe, så gick jag – fast förvissad om att kråkan skulle göra detsamma – rätt fram och fick gira undan för att inte skada den lilla fågeln.

På vägen hem passerade jag samma övergångsställe – men av förklarliga skäl från andra hållet – och fick syn på kråkan som satt och huttrade precis där den suttit samma morgon. Den tittade, full av längtan, på ljusen. När det slog om till grön gubbe sjönk kråkan ihop lite och såg sorgsen ut. Jag gick över gatan och stannade till vid kråkan.

”Är allt okej?”

Den skakade på huvudet och pekade på ljussignalen med sin lilla näbb. ”Blir det då aldrig grön fågel, så att jag också kan gå?”

Min första impuls var att skratta, men kråkan såg så genuint ledsen ut att jag kvävde skrattet. ”Varför flyger du inte bara över?”

Kråkan tittade ner i marken. ”Jag är lite rund om magen och behöver träna. Att promenera är bättre för förbränningen än att flyga.”

”Jag tycker att du är vacker”, sa jag, ”men självklart ska jag hjälpa dig.”

Och jag plockade fram lite prylar ur väskan och byggde om övergångsstället så att det nästa gång skulle visa en kråka i grönt. När det inträffade traskade kråkan lyckligt över. Jag vinkade hej då, gick – radikalt nog – över mot grön kråka och fortsatte mot Olskroken.

Antagligen kommer jag aldrig att se kråkan igen, men ser ni en osedvanligt kråka så tänk på mig. Det är kanske min förtjänst att den ler …

2 reaktioner på ”En kråkas övergång

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s