Det är otroligt kallt i Sverige. Och precis som vanligt ser man då spårvagnar i toppluvor, gäng av kajor som står vid motorvägarna och liftar söderut med halvskumma långtradarchaffisar – och inte minst ett större antal stillastående X2000-tåg.
Olyckligtvis är mitt hjärta ytterst varmt även i polarkyla och det ledde till min dödsdom idag.
Jag mötte en snögubbe på vägen hem. Han stod vid den försvunna bensinmacken runt hörnet från mi casa. Han huttrade och pratade på ett sätt som inte är typiskt för snögubbar: ”Åh fytte fan vad kallt. Jesus, mina kulor är is rätt igenom.”
Så, jag bjöd hem honom så att han kunde värma sig. Han satte sig i fåtöljen vid fönstret i vardagsrummet och jag gjorde varm choklad, vispade vispgrädde och lade upp ett fat med delikata pepparkakor. När jag kom ut i rummet var han borta. Allt som återstod var en stor vattenpöl på golvet, ett par svarta knappar, en rätt uppblött morot och en skamfilad hatt.
”Aj, fan”, sa jag och ringde 112 för att rapportera olyckan.
De skickade ett gäng poliser som släpade ut mig till en mobil rättegångssal för en summarisk rättegång. Den var inhyst i en glassbil och såväl domare som nämndemän var militanta snögubbar.
De dömde mig, efter sju sekunders överläggningar, till döden för ogenomtänkt mord. Jag skulle föras ut och arkebuseras genom att Sveriges basebollelit skulle kasta snöbollar på mig till dess att livet lämnade min kropp.
Lustigt nog hade redan en grupp som protesterade mot dödsstraffet samlats utanför. De hade tänt snölyktor och sjöng We shall overcome. Och eftersom Birgit Friggebo inte var närvarande verkade låten träffa rätt, eller så kom rätten bara för nära de värmande snölyktorna, för de smälte lite lagom och släppte mig fri.
Jag fick dock dyrt och heligt lova att aldrig mer invitera snögubbar på varm choklad. Däremot var det okej att äta sill med jultomten, ge påskharen morötter (dock ej den stupade snögubbens, den skulle begravas under hedersbetygelser) och umgås osminkad med fågelskrämmor strax innan vårsådden.
Efter att ha förlänats denna nåd gick jag hem och önskade att jag snart skulle repa mig från helgens ont och därefter kunna stå i en vacker flickas kök och smälta likt snögubben när flickan bjöd på den första av oändligt många muggar het choklad med vispgrädde. Fast, inte så att jag blötte ner hennes golv, utan bara så att hon log så att solen liksom aldrig gick i moln.
Word up, Anjo 
Det är inte bra att ta död på en symbol, men kan du inte ge dig på att meja ner tomten när du får tillfälle? Jag kan stå som beställare. Eftersom det finns så många som låtsas vara tomten kommer ingen märka att han inte hägrar i krokarna längre ändå. Kom igen!
Jag är ju en born pacifist, men jag kanske kan snacka lite med tomten. Han är är rätt less på att dela ut för många klappar till för otacksamma typer.