Nyårshälsning

2011 innehåller 365* dagar.
Det innebär 8 760 timmar.
Eller hela 525 600 minuter.
Och inte mindre än 31 536 000 sekunder.

Det vore väl själva fan om jag inte skulle lyckas med allt jag vill göra under året.

Å andra sidan är tiden relativ. Jag kanske åstadkommer allt innan påsk. Och då blir det drygt åtta månader över till att leva livet. Värre saker har hänt.

Nåja, jag tänker inte uttala några nyårslöften här. De brukar aldrig hålla ändå, vilket kanske förklarar den här statusen på Facebook i morse.

 

 

Min längtan är dock tydlig: få ett bokkontrakt, bli vansinnigt förälskad och fullt ut vara den Anjo jag vill vara. Det här årsskiftet lovar jag inget, men jag vet hur jag ska göra för att lyckas med allt.

Ja, förutom när det gäller kärleken. Den får helt enkelt vara som en elefant, vars fallskärm ej löst ut, när den drabbar mig; plötslig, himlastormande och omöjlig att stoppa.

Till sist önskar jag alla som läser de här raderna en fantastisk nyårsafton, ett skönt uppvaknande i morgon och ett 2011 som om ett år summeras med varma leenden.

Gott nytt år. Det ska jag ha.

* Innan besserwissrarna rycker ut, jag vet att ett år egentligen är längre än 365 dygn och att det påverkar antalet timmar, minuter och sekunder, men strunta i det – siffror är bara siffror, trots allt. Vi kan väl säga att det finns gott om tid nästa år, okej?

Det händer under 2011

Då har jag kollat i spåkulan och sett vad som händer 2011. Det blir ett intressant år, om man säger så.

Politiken: När politikerna fattar att blandningen av rött, grönt och blått (RGB) lyfter alla färger, ersätts blockpolitik av ritblockspolitik. Interpellationer och voteringar ersätts av kreativt ritande. Energin smittar och såväl BNP som humör stiger i Sverige. SD ställer sig utanför ritblockspolitiken med motiveringen: ”Papper ska vara helvitt”.

Aktier/pensioner: Önskemålet från aktiemarknaden att girighet inte ska räknas till dödssynderna förkastas av riksdagen. Dessutom bestäms att våra pensioner knyts till pensionsmäklarnas bonusutveckling.

Brottsligheten: I och med att brottsligheten är organiserad tar Rikspolisstyrelsen ett historiskt beslut – polisen ska organiseras.

Teknikstopp: Under sommaren orkar folk inte längre uppdatera sin hemelektronik. Konsumentorganisationer skickar en hälsning till branschen: ”Våra datorer är blixtsnabba, teven är knivskarp, telefonen übersmart och så vidare. Lägg ert krut på att bidra till något annat, till exempel en hållbar, global utveckling”.

Gammelmedia vs. nätet: I april gör rabiata sociala medier-profeter upp med överdrivet analoga representanter för gammelmedia i en retorikduell. Alla drunknar i cirkelargumentation och vägrar att lyssna på motståndaren. Vi andra låter dem tjata och väljer även framgent vad vi konsumerar utifrån kvalitet istället för om prylen är digital eller tryckt.

Göteborgshjulet: Politbyrån inser att Göteborg är känt för biltillverkaren Volvo och uppför ytterligare tre stadshjul för att hylla detta. SKF klagar över att de förfördelats, varför ännu ett hjul uppställs. Volvo Lastvagnar protesterar mot att de glömts bort och ytterligare 18 hjul köps in.

Göteborg: Alla göteborgare får utslag när de hör orden paradgata och Avenyn i samma mening. För att ordna saken bjuder Göteborg&co på räkfrossa längs Avenyn hela sommaren, det blir tillåtet att kissa offentligt (om man dricker öl i plastglas), Göteborgskalaset återuppstår och beslutas pågå ”för all framtid”.

Muthärvan i Göteborg: Utredningen sväller över alla breddar, men Göteborgs kommunstyrelse underkänner bevisen som statsåklagaren lägger fram med motiveringen: ”Han är ingen go gubbe”.

Dokusåpor: TV3, TV4 och Kanal5 bestämmer sig för att göra alla dokusåpors heliga moder och slår ihop Bartenderskolan, Bonde söker fru, Ensam mamma söker, Robinson, Paradise Hotel, Kungarna av Tylösand, Idol, Let’s Dance och Big Brother till ett koncept. Själva idén skapar ett svart hål som raskt slukar nämnda TV-kanalers programutvecklare och alla tetiga deltagare. Världen häpnas över hur bra vi mår efter att ha blivit av med dyngan och liknande experiment görs i alla länder. Resultatet är osannolikt lyckat och leder till fred i Irak och Afghanistan.

Barnlitteratur: Alla Alfons Åberg-böcker dras in och bränns. Nya upplagor distribueras där Alfons pappa döpts om till Fredrik Reinfeldt.

Sportjournalistik: Alla landets murvlar fortsätter att fördöma supportervåld och ekivoka läktarsånger i skarpa ordalag samtidigt som de, under parollen det är ju slutspelshockey, hyllar gruppslagsmål, klubbor i ansiktet, tacklingar i ryggen, trippingar och grovt, sexistiskt språkbruk.

Kloning: En forskare lyckas klona en ny människa genom att ta celler från Anna Skipper och Anna Anka. Resultatet är fullständigt förfärande.

Film: Colin Nutley begär pengar för en film som inte har Helena Bergström eller Rolf Lassgård i rollistan. Begäran avslås, då ingen tar den på allvar.

Film II: Endast 49 Beckfilmer och 32 Wallanderfilmer spelas in. Rolf Lassgård spelar alla rollerna i alla 81 filmerna.

Sveriges statsskick: Sverige blir republik. Kungen blir borgmästare i Örebro, eller om det var Arboga.

TV4: Kanalen tar, efter att ha blivit av med sina programutvecklare, över SJ och Trafikverket. Det blir inga förseningar, lovar man. Passagerarna gör revolt när en resa med X2000 mellan Göteborg och Stockholm tar 12,5 timmar på grund av reklamavbrott vid varje station, även de nedlagda.

Kostmatematik: Den märkliga sanningen att du tappar vikt om du gör av med fler kalorier än du sätter i dig slår igenom. Över en natt blir alla kostcharlataner arbetslösa och tvingas jobba hårt för brödfödan, vilket får även dem att gå ned i vikt.

Online: Miljontals svenskar minskar tiden de lägger på facebook, twitter, bloggar och internet och de vanligaste sökorden på google blir: allemansrätt, picknickrecept, smultronställen och friluftsvandringar. Under sommaren inträffar något som aldrig hänt förut – alla sätter mobilen på ljudlös och njuter av fågelsång, humlornas surrande och hur vinden kittlar löven lite lagom busigt.

Jämställdhet: Mängder av män som slagit sig på bröstet och sagt att de är feminister börjar faktiskt agera på uppenbara orättvisor i vårt samhälle.

Politisk korrekthet upphör: Eftersom politiskt korrekt är ett tramsuttryck försvinner det när folk istället vågar prata med varandra, diskuterar/står för olika åsikter och respekterar även antagonister.

Sport: IFK vinner SM-guld (enklaste guldet någonsin) och i fyllan lovar Kalle Anka-bolaget GotEvent att IFK får Clean Court 2012, vilket IFK hade fått redan 2011 om inte Göteborg hade skötts av ett gäng trasdockor.

Mitt år: Jag får bokkontrakt och blir kulturetablissemangets gulleponk (om boken säljer skräp) alternativt en bespottad ordonanist (om boken blir en bästsäljare). Hur som helst skålar jag in 2012 i sällskap med vänner och den vackraste kvinnan i världen.

 

En sorglig designbutik

När man gått in i ungefär två miljoner fint-och-fiffigt-för-hemmet-butiker genom åren och alltid mött glädje, lugn och helleduttanedå kan man känna en viss mättnad. Trots det tog jag mig med stort intresse till den senaste butiken inom det här segmentet (i antal endast överträffat av frisörer och pizzerior), eftersom butiksnamnet var något udda: Olust & Hägring.

Ägaren, en oförlöst man i fyrtioårsåldern, hälsade mig välkommen med ett buttert hallå och frågade om han kunde stjälpa till. Jag maskerade min förvåning och sa att han gärna fick tipsa lite om vårens färger (tydligen är det svart-så-in-i-helvete), mönster (inga alls, det var återigen svart som natten utan undantag) och trender (dystopi, enligt ägaren).

”Den här stenen har texten DÖ! ingraverad. Den kastade mitt ex in genom min ruta häromsistens. Gör sig i alla miserabla hem”, berättade han plötsligt.

”Inte min kopp te”, sa jag. ”Har du inga andra stenar, med lite piggare text?”

Han pekade på en packlår med gråstenar, alla märkta med uttryck som glöm det, fet å ful, oönskad, tragisk. ”Kanske kan lite stiliga bokstäver vara mer i din smak, min herre”, sa han sen och pekade på stora silverbokstäver i fönstret som bildade ordet ENSAM.

”Mitt sovrum skulle behöva lite nya attiraljer”, tyckte jag och mannen nickade. ”Vi har jättefina örngott i trepack, med texten O, Sole och Mio. Finns även i presentförpackning med redan ifylld etikett: från dig själv, till dig själv.”

Han fortsatte längre in i affären. ”Kanske lite poesi och visdomsord kan passa? 2000 dikter för en impotent själ, 300 dikter om olycka och övergivenhet eller vår minst impopulära titel – Bjud din högerhand på vitt vin. Vem vet, du kanske har tur?

”Vi har förstås spruckna speglar, urromantiska picknickkorgar för en person, blomkrukor med förvissnade blommor, totalt nedbrunna och förbrukade stearinljus, slocknade lampor, slaka ljusstakar och en hel del annat. Vi har till och med breddat oss med lite sexleksaker och säljer väldigt estetiska och esoteriska Dildon’ts. Ja, kort sagt – här finns allt du inte vill ha.”

”Jag tar hela rasket”, sa jag. Mannen stannade till och stod där med vidöppen mun, fullständigt chockad. Jag nickade och svepte med handen över butiken. ”Tutti baletti, hela klabbet, the lot, jag köper allt.”

Och då sprack mannen upp i ett leende, som snabbt övergick i att hela han sprack från topp till tå. Den sura fasaden föll i backen och hans inre glädje och lust att vara som oss andra, istället för att vara en jävla misantrop, tog sin berättigade plats. Inom mig bubblade glädjen, jag hade gjort något bra och ville höra hur den här fjärilen skulle flyga mot himlen och bara bli grymt häftig.

”Vad ska du göra nu?”

”Jag ska öppna en inredningsbutik. Den ska heta Harmoni i kubik och där ska allt vara radikalpositivt.”

Min kokande glädje svalnade, men jag log tappert och gav mig av. 209.845,50 kronor fattigare och en pyrrhusseger rikare. Nåja, det kunde ha varit värre, han kunde ha planerat stadsdelens 124:e pizzeria eller dess 894:e frisersalong.

… och just då kom han ikapp mig.

”Jag har en ännu bättre idé. Jag ska öppna en inredningsbutik som kombineras med pizzeria och frisersalong. Kan det bli bättre? På varje kebabpizza ska jag skriva ord som smärt, snygg, smal och attraktiv med kebabsåsen. Jag ska färga allas hår i regnbågens alla färger och …”

Solen gick ned. Åtminstone för mig.

 



Julen och den goda fortsättningen

Nej, det var inte jag som gick sönder. Det var bara snön som brast under mina fötter. Jag sjönk nästan till knäna och varje steg var ett mödosamt äventyr rätt ut i ett vitt glada-miner-fält.

När ensamheten kallar, för det gör den ibland, vill jag minnas den här stunden. Hur jag bara var, förblev och lyfte likt en varmluftsballong – fullständigt obändigt och underbart var mitt väsen där jag stod tyst och njöt.

Julafton var kall, men det var så varmt när jag andades ut. Och jag ville så ta med tilltron, nuet och den livliga friden jag kände där ända till en morgondag som inte blir som den där var. Mot en obekymrat blå himmel log jag och pulsade vidare ut i ett glittrande, böljande och oskuldsfullt landskap. En höst av upp, ned, varför inte och blandad kompott ersattes av en vykortsjul på en sekund.

När mörkret kommer på visit, för det gör det ibland, vill jag minnas den här stunden. Hur jag jagade julgran och sen släpade bytet till mina föräldrars hus. Hur jag gick längs oplogade vägar, tittade mot en sedan länge övervuxen, och nu även insnöad, lupindal utan att känna saknad för att jag kände tilltro inför framtiden. Jag var fastfrusen och befriad i ett vitt som inte kunde befläckas med något sot.

Juldagen var lika kall. Solen slösade energi, en stilla vind blåste ned snö från taket. Det var som om luften fylldes av miljontals små kristaller. Det var ett glimrande skådespel och jag var en del av det. Jag hade inga repliker, allt jag skulle göra var att häpna över skönheten.

När tristessen knackar på, för det gör den förr och senare, vill jag minnas den här stunden. Hur jag var i ett hus där vi var 27 som firade jul, skrattade, åt, sjöng, lekte i full hastighet – från 0,5 till 64. Där jag bläddrade i en bok med bilder på mormor som alltid skrattade, morfar som alltid rapade, farmor som gjorde världens bästa fläsk med löksås och farfar som jag aldrig såg. Hur jag inbäddad i min stora familjs värme slöt ögonen, somnade, drömde och vaknade i ett magiskt vinterland.

Det var en god jul. Idag råder mellandagslugnet innan känslostormen. Det är en bra dag. Allt annat än en mellandag, egentligen.

Brunchtur

Det är tur att min underbara vän tycker om lufttorkad skinka, chorizo, ädelost, valnötter, valnötskex, röda päron, nudelsallad med jordnötssås, kycklingfilé, färskost, smör, goudaost, bröd, juice, kaffe med mjölk, ingefärs- och apelsinmarmelad samt cider.

Hade hon inte gjort det – ja, då hade dagens brunch blivit ett totalt magplask.

Nu har jag förtjänat en tupplur på soffan.

Ikväll ska jag blogga och skriva innerligt om både det ena och det andra.

Zzzzz …

Tanterna som bibehöll folkhemmet

Under julen diskuterade jag och en vän, kort men intensivt varför svensken blir tjockare. Han sa att det berodde på demonteringen av folkhemmet och att den i sin tur bottnade i en brist på tanter.

”Vad menar du?”

”Minns du fluortanten som kom till skolsalen?”

Jag nickade. Varje vecka i mellanstadiet brukade jag sitta och hoppas – ”inte idag, inte idag, inte idag” – och sen knackade det olycksbådande på dörren. En liten mugg, sila mellan tänderna, fusk upptäcks på direkten och så spotta ut.

”Men, det här med att vi är tjocka”, sa jag sen.

”Låt mig fortsätta. Tandsköterskorna och skolsköterskorna – tanter. De på bibblan som gav oss bra böcker att läsa – tanter. De som plockade godiset åt dig i affären – tanter. Alla bakom diskarna på konditoriet där du köpte bröd – tanter. Överallt tanter. Och vi hade det bra. Tanter var trygghet och gav oss lagom, lärde oss rätt och fel. Hur är det idag? Ont om tanter. Vad händer? Kaos och frosseri och skit i hälsan, vet jag.”

”Det finns ju fortfarande tandläkare och vårdcentraler med tanter”, började jag.

”Ja, men uppblandade och utmanövrerade av yngre och vilsna typer. Apoteket var fyllt av tanter, nu är det utsålt och anonymt. Kundklubbar istället för tanter? Och, voila – vi mår sämre än någonsin.

”Åter till grundfrågan, blir vi verkligen tjockare av bristen på tanter?”

”Du köper inte kanelbullar av tanter, du köper bakelser större än sjuttiotalets BNP av whatevermänniskor. Istället för ostfrallor är det såsdrypande pizzor. Plockar tanter godis åt dig, så att du får för exakt en femma? Nä, du plockar själv och – oj, det blev visst ett kilo den här lördagen också. Det finns för få tanter, vi är övergivna och bortkomna – och tröstäter därför.”

”Men, vi åt väl vad vi ville förr också?”

”Herregud”, sa han. ”Har du glömt kostcirkeltanten?”

Jag nickade, fast jag kände att något högg till i hjärnan. Han såg min tvekan och pekade på mig. ”Du minns, du har bara tryckt undan det.

Och plötsligt kröp minnet av kostcirkeltanten fram. Hon kom alltid i sällskap med fluortanten, drog fram en kostcirkel som såg ut som ett snurrhjul på tivolin, och berättade om hur viktigt det var att äta varierad kost. Gjorde man inte det, då skulle man bli tjock.

Märkligt nog fanns det exakt en tjockis i varje klass då, nästan som om Standardiseringsinstitutet haft ett finger med i spelet. Och tjockisen spändes alltid fast vid kostcirkeln efter att ha fått äta tårta och godis i överflöd. Sen snurrade tanten hjulet och när hon stannade det, då spydde tjockisen. ”Så går det när man äter för mycket dumheter. Förstår ni”, sa tanten sen.

”… ja, snälla kostcirkeltanten”, sa jag och tittade på min vän. Han nickade och log. ”Förstår du nu? Tanterna höll oss friska och smala, utan dem är vi dumma och feta och folkhemmet klarar inte vår tyngd utan vittrar sönder.”

”Jag vet inte”, sa jag. ”Det var inte min typ av samhälle. Det var elakt mot tjockisar, de ville ju inte spy och bli retade. Kändes inte så värst folkhemmatrevligt, va?”

”Man kan inte göra omelett utan att knäcka ägg och tjockisarna var äggen”, sa kompisen.

”Jag gillade inte alls den tiden. Barnprogrammen var av typen: det här är en snopp, när den blir glad blir den hård – men när du blir glad ska du vara mjuk, mitt barn. Det var för mycket Tantasex, om man säger. Jag föredrar en värld där jag skriver framtiden själv, inte spelar med i en slags charad som kanske inte ens pågår mer än i teorin. Om det ger mig en extra bilring, so be it.”

”Du menar att du vill leva i ett Utopia där människor har ett mål”, sa polaren. ”Du hänger upp din framtid på en fåfäng dröm.”

”Du förlitar dig på utdöda tanter”, sa jag.

”En tant slog in den här”, sa han och sträckte över sin julklapp. Den var perfekt formad och snöret var krusidullat på bästa sätt.

”Jag slog in min själv”, sa jag och sträckte över något buckligt med på tok för mycket tejp.

”Jag gissar att det här är en bok”, sa jag sen.

”Du har rätt”, sa han. ”Men, vad fan är det du slagit in, det går inte att gissa.”

”Det är så jag vill ha det”, sa jag.

Han fattade till slut …