Kapning och fallskärmar

Flyget från Bromma till Landvetter blev kapat idag. En person av obestämd religion/politisk övertygelse/lobbyistgrupp förklarade att han hade en del rätt stygga krav. Uppfylldes inte de skulle han spränga planet.

Planet var till stor del fyllt av göteborgare, vilket blev hans fall. Direkt spred sig ett mummel bland passagerarna: Fan vad onödigt å kapa … jag orkar inte med sånt här … på fredag å allt … vem fan tror han att han e … sicken löjd … jag får fan rascha … hur tetig kan man bli … va e de nu för jävla exter på gång … nä, nu jävlar smäller det, jag fixar inte såna där töntar …

Och small gjorde det. En göteborgsk börsanalytiker, byggd som en stockholmsk grovarbetare, drämde till kaparen innan denne hann utlösa sin bomb. Desperadon stöp och mumlet byttes mot ett glatt sorl: sicken macka … han bara stog å dog … där satt den … gôtt e de … såååååå bara, pang, bom … najs, så går de när man muckar med göteborgare … vikken virkpinne … fan, vad laser … snygg höger, Glenn … flô daj, kaparn, annars blir de så här, din kneckedeck … en slägga som en kombarris …

Strax efter bröt kapten in och meddelade att vi skulle passera Motala inom en minut varpå åtta män tog på sig ryggsäckar och rusade bakåt. Jag kände kylan när en dörr öppnades och så kastade de sig ut. Jag såg igenom fönstret hur fallskärmarna löste ut. Samma procedur upprepade sig när kaptenen sa att det var Jönköping på g. När vi passerade Borås hoppade ytterligare två man av, fast de hade paraplyer istället för fallskärmar. Till sist hoppade ett halvdussin män av när vi gjorde en lov över Särö, fast deras fallskärmar var av den mer monetära typen, så de föll skrikande mot en säker död och lika säkra arvstvister.

Vi som löst vanliga biljetter, inte den nya door-to-door (but with a bloody long drop), gick in för landning på Landvetter. En treåring skrek åt tryckförändringen. Kaparen vaknade och fick en ny tjuvsmäll så att han gick i fullständigt däck.

När vi landat, hoppade vi på flygbussen och givetvis satte sig det enda fyllot bredvid mig. På engelska (!) skulle denne hästägare från Åmål (!!!) förklara att brudarna i Buenos Aires var skitfina, varpå han vecklade upp påsen med medköpt sprit, tog en klunk och väste: ”Åk aldrig via Charlessss di Gååål, vilken jävla flygplats. Den där jävla rulltrappan är en halv mil”. Sen släppte han ut en sorts posttraumatisk flygångest i flatulensform som definitivt inte klimatkompenserades.

Jag tråcklade mig av bussen vid Korsvägen och drog via Danska vägen mot Olskroken. Mittemot Prästgårdsängen stod ett fyllo lutad mot en cykel och undrade var brudarna var.

Back in Göteborg. Änna hemma, eller?