Jag älskar att flyga. Att titta ut genom fönstren och se de mikroskopiska husen som är större än livet när man är på marknivå. Vi åker från ett kallt Göteborg och leds in mot Bromma av en trotsig skorsten som tränger igenom de lågt hängande molnen och spyr ut varm rök i tomma intet.
Det är ännu kallare här. Sen slår vädret om. Vi äter lunch på en opersonlig och dyr italienare där servitören har svindyra glasögonbågar och värdelös attityd. Visst, min kollega får tryffel riven över sin risotto, men jag hade bytt de vita handskarnas insats mot ett leende och en slabbig carbonara åtta dagar i veckan.
Det är blidväder när vi, som de jävla turister vi är, tar trapporna upp och sen en isig kullerstensbacke ner mot Birger Jarlsgatan. Vi går där med tio flaskor rödvin i våra kassar (kvällens present) och inser först på toppen, tack vare en lokal tant, att det finns en tunnel som hade fört oss ända till hotellet utan stigningar och potentiella halkningsbackar. Vi är som två elefanter i en porslinsbutik där vi trippar omkring, jag och kollegan.
En dusch och lite taxi senare är vi på Ringvägen hos G och S. Snackar, skrattar och drar till Griffins Steakhouse Extraordinaire. Maten är extraordinär. Servicen? Stryk extra, tyvärr. Men, det är fantastiskt bra ändå. Mittemot mig sitter två kära och sköna människor. Vad kan vara bättre?
Nu. En stunds andhämtning. Långt borta ifrån alla svåra beslut som krigar med dammråttorna om platsen i mitt hem. Jag hade behövt några goda råd, inser jag. Veckans bästa kom från Uppsalatrakten …
Jag måste, snart, säga vad jag måste säga. Det får bli en morgon i Göteborg. Nu är det Stockholmsnatt. Jag är trött. Nöjd med fina kvällen, förväntansfull inför morgondagen och peppad att åka hem och jobba med allt roligt vi fått med oss. Men, mest av allt är jag trött, vilsen och rätt så less.
Min själ har haft en blytung vecka. Jag skrattar, viftar bort det, vill inte prata sönder kvällarna och dagarna om det, men när natten kryper så kommer allt tillbaka.
Stockholmsnatt.
Jag längtar till min morgon. Och sällskap på den andra kudden.
Word up, Anjo 
Ja precis så känner jag också fast lite annorlunda ändå. Jag längtar till nästa vecka. Jag längtar efter en diagnos (hur märkligt känns inte det?) och jag hoppas så att det är något som är enkelt att åtgärda.
Jag önskar dig en fjäderlätt helg och att kudden bredvid snart är upptagen.
Jag hoppas på diagnosen: Grymt tuff tvilling.
Helgen kan nog bli fjäderlätt mentalt, om än lite tung fysiskt på söndag morgon. Tusen tack för önskningarna 🙂
Se till att vara totalt frisk i nästa vecka nu.
när du minst anar det kommer kudden att bli upptagen av den vackraste flickan du sett.
Grymt. Jag litar på det …