Jag hade tröttnat på att bygga korthus i känslostormar och projektera luftslott i mitt vakuum, så jag tog på mig mitt finaste leende och gick ut en sväng eller många i Olskrokens labyrinter.
En man stod och tittade tomt ned i snön. ”Det som försvinner i snö kommer fram i tö”, sa han tonlöst. ”Vad har du förlorat”, sa jag. ”Meningen med livet”, svarade han och tittade djupare ned i snön.
På Olskrokens amfiteater var platserna så trötta på den påvra underhållningen att de inte ens gapade tomma, de var bara slutna och inåtvända. Scenen var belyst med en utgången strålkastare och där satt en nedstämd mimare som också var buktalare, men hans docka hade tröttnat på att aldrig få några sufflerande repliker och rymt med trädockan Pinocchio. ”Det är dags för mig att komma ut ur garderoben. Och vad hade du tänkt att göra åt det”, hade han snäst som avsked till mimaren – som inte hade sagt ett ord för att hålla honom kvar.
Inne på torgmarknaden försökte en eunuck förtvivlat få upp sitt stånd, men misslyckades kapitalt, föll i ljus gråt och när dagskassan så småningom skulle räknas hade hans högar med viagra som han verkligen starkt rekommenderade än en gång inte lockat massorna.
En luftjonglör ackompanjerades av en luftgitarrist i ett hörn. Tror jag. För de var osynliga. Precis som den månghövdade publiken som luftapplåderade.
På den långa vägen hem passade jag på att göra snöänglar med nejdens kajor och badade bastu + badade vatten med några finskinspirerade gräsänder.
Det var, på det hela taget, en stunds skön respit från exakt ingenting. Och lite jobbigheter till.
Word up, Anjo 
nästa gång hänkar jag på & gör snöänglar 🙂
… och då ska vi inte – som sist – bara ha jeans. Jag såg ut som om jag hade pissat ner mig när jag närmade mig hemmet. Fast, det var kul …