Trött, ensam man

Jag vill packa min minsta väska. Den som är så liten att den inte rymmer ingenting. För jag är ändå så trött på ingenting och vill lämna det bakom mig.

Mitt bagage får inte väga ett smack. För jag är trött på att bära vikten av kanske. Min rygg smärtar, kröker sig och gör mig påmind om att ingen kan massera den ikväll … heller.

Jag är trött på att skriva vackra sagor, när mitt eget kärleksliv är en så löjligt förutsägbar pjäs att en råtta i ett hjul kan tolka det hela bara genom att springa runt, runt, runt till ingen nytta alls.

Fan, jag är vansinnigt utled på att alltid gå samma väg och aldrig komma hem. Trött på mannen som längtar, letar, tror, hoppas, kysser insidan av varma lår, älskar … och sen förstår (igen), sörjer (igen) och tvingas (igen) att gå ytterligare några miljoner fotsteg till rytmen av ytterligare några miljoner hjärtslag – alltid värkande, aldrig verkande.

Jag vill packa min väska och bara följa spåren som inte finns ännu. Tills det blir varmare och jag kan gå barfota i sanden och vila på fälten exakt bortom horisontens begränsningar. Där är varje hopp-i-hagen-hopp ett verkligt hopp. Där är sunnanvinden min väckarklocka. Och jag kan räkna himlens stjärnor till jag somnar utan att någonsin få slut på dem. Gräset är grönare överallt, för den andra sidan finns inte. Daggen är diamanter och spåkulor som lovar att framtiden ser fin ut. Alla solens strålar är sanningar där. Jag får en pensel och all färg jag vill och kan måla himlen som jag vill där.

Där är här när jag tittar mig i spegeln. Fast, först när jag ser dina nakna ben skymta en bit bakom mig i spegeln. Bara då (och varenda jävla sekund efter det).

Om tiden är relativ, så är du här relativt snart. Är tiden som man får lära sig i skolan känns det som om den stora visaren och den lilla visaren är utbytta mot frågetecken.

Jag är en trött, ensam man. Och jag är på ett totalt genomuselt humör ikväll.

Jag behöver dig. Jag längtar dig. Dina ögon, din glädje, ditt leende, din doft, ditt hår, dina fingrar, dina skrattrynkor, din varmaste plats, dina andetag … (blunda och lägg till valfritt antal platser på din kropp och egenskaper som du vill att jag ska längta efter, ju fler desto bättre)

Suck …

Vem i hela helvete är du? Var är du?

Gillar du nybakt bröd, förresten? Jag lärde mig baka när jag var sju …

God natt.

Blä!!!

11 reaktioner på ”Trött, ensam man

  1. Jag har inget vettigt att säga. Du berör med dina ord och ofta blir jag tagen och stum. Nu fylldes tårkanalerna. En tår smet till och med över kanten. Du skriver som en gud. Och jag önskar på alla sätt som är möjligt att du får exakt det du längtar efter och önskar inom väldigt kort.

    P.S skriv klart böckerna snart…

  2. Vem kan motstå nybakat bröd?! Hon ska skatta sig lycklig, hon den där, som kan heta nästan vad som helst och finnas nästan var som helst… Hoppas att hon hittar hem till dig snart. (Kanske kan du göra en snitslad bana av väldoftande brödsmulor i snön?)

  3. Flowervalley – Det var inte meningen att skapa tårar …

    Åsa – Men, jag är ju inte nörd, ju 😉

    Jenny – Sant. Fast, det är inte alltid den tanken når fram. Men, tack 🙂

    PN – Så är det, tyvärr.

    Colour … – Skrivandet pågår oförtrutet

    Dekorum – Då får jag bara sällskap av gräsänder, vilket iofs är coolt. Jag hoppas du har rätt, för övrigt.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s