Granarnas bästis

Igår började man sälja julgranar på torget, men det var inte den gamla vanliga och rätt timida typen som stod där. I år hade hans plats tagits över av en man med blänkande guldtänder och ondskefull blick.

Han hade kedjat fast granarna vid varandra och gick runt med en piska som han ibland slog mot deras stammar. ”Se gröna och granna ut, annars blir det flismaskinen”, väste han på typiskt slavhandlarvis.

Mot oss vanligt folk log han så att guldtänderna och de tjocka länkarna han bar runt halsen glänste ikapp ytterst vämjeligt.

”Här var det granar, fina gröna granar. Kom och köp. De är oerhört fogliga. Bara skär dem lite i stammen så är de gröna till julgransplundringen. Kom och köp.”

Jag gick runt försäljningen med en olustig känsla i kroppen. På baksidan hörde jag så två små granar tissla och tassla.

”Jag saknar mamma”, pep den ene.

”Sch”, sa den andre. ”Om han hör oss så sågar han oss i småbitar. Vi kommer aldrig att se mor mer. Allt vi kan hoppas på är att hamna i ett kärleksfullt hem. Se till att sträcka på dig nu.”

Den förste snyftade, men sträckte på sig i en gest av tapperhet. Det fick mig att slå till. Jag gick runt, fick den onde gransäljarens uppmärksamhet och köpte båda två. Självklart betalade jag kräket med rikskuponger jag fått av Frank Andersson.

Jag kånkade hem barrsyskonen, väl medveten om att jag nu blev tvungen att slänga ut teven, hur annars skulle de få plats? Nåja, Så mycket bättre är slut och jag har romaner att skriva – dessutom är ju granar också människor. Hejdå med dumburken, med andra ord.

Så jag fyllde granfötterna med vatten, sockerbitar och lite whiskey bara utifall att … och klädde träden så noggrant och försiktigt jag kunde så att deras grenar inte skulle tyngas mer än nödvändigt, det var uppenbart att själarna redan var trötta. Kanske kunde dock fina, röda kulor och lite annat liva upp dem. Att utöva granvård i livets slutskede kändes plötsligt helrätt för mig.

Jag kunde inte återge dem friheten, deras rötter var bortsågade, och att hitta deras mor var ej en reell möjlighet. Men, jag kunde i alla fall ge dem närhet och trygghet i varandra och en inblick i hur alla människor inte var onda. Några av oss nynnar julmusik, skriver romaner, gör egna julklappar och tänker på hur man kan hjälpa andra på bästa sätt istället för att röva små granar från deras föräldrar.

God jul, fina granar… Måtte ni lysa till dess ni slutligen vissnar för att återfödas på en plats där granar kan springa fritt och aldrig barrar mer.