Jag vaknade ur en dröm och föll rätt in i en tanke.
Vi stod bredvid varandra, jag och en liten pojke. Han tittade på mig och sa:
”Om himlen var min skulle jag varje natt fylla dess mörker med glimrande stjärnor som flämtade fram ljus. Små fyrar på det svartaste havet. Och om himlen var min skulle jag varje morgon låta en modig soluppgång sudda bort mörkret och ge alla nytt hopp.”
”Men, så är det ju”, sa jag. ”Sån är natten och morgonen.”
”Då är himlen min”, sa pojken.
Och jag hade inget att invända.
Word up, Anjo 
Vackert, så vackert…!! Känner på mig att Paris är nära för dig 😉
Det vore strålande bra, det. Tack, tack.