Onödiga monster i granen

Jag gjorde som de sa i GP igår. Jag skakade granen över en bit vitt papper för att bli av med några av de uppemot 10000 (!) smådjur som bor i granen. Kalla mig konstig, men jag är inte så sugen på att bli invaderad av jordlöpare, granbarkborrar, hoppstjärtar, skinnbaggar och så vidare.

Men, när jag plockade in krypen i mitt labb och kollade på dem i mitt mikroskop så upptäckte jag några andra märkliga djur, eller vad sägs om den här ganska märkliga cocktailen:

• Svensk komikerlus (simplis mediocrus): Ytterst litet och kortlivat, men högljutt flygfä, som saknar allt vad självdistans heter, varför det gärna äter upp sig själv och därmed dör en rätt poänglös död.
• Dokusåpaborr (coitus stupidus): Ett skadedjur som gång på gång tros utrotat, men så dyker det upp på nya ställen och i nya skepnader. För varje gång blir det allt mer lik en kackerlacka och tycks lika svår att ta kål på.
• Socialöverlöpare (horrificus kjamus): Ett djur som gärna låtsas vara ett flockdjur, men som är en parasit och vars otäcka fasoner i umgänget med andra får övriga sociala insekter att kräkas genom nosen och från och till kvävas.
• Hashtagparasit (pladdrus omalltus): En liten fuling som dyker upp överallt, allt som oftast oinbjuden. Kan verka i alla miljöer och ibland i så fruktansvärt ivriga svärmar att andra sociala insekter dör i dess närhet.
• Poetisk parasit (pladdrus maxus): Påminner om ovanstående, men finns mest i lite finare miljöer. Det är dock en lika plågsam parasit för det.
• Fascistkvalster (oidipus oidipus): Ett allt vanligare skadedjur som är både obehagligt och psykotiskt (något ovanligt bland smådjur, men det här är extra äckligt). Suger musten och lusten ur allt och dras, till skillnad från alla andra djur, enbart till det fulaste av det bruna.
• Stekarstekel (vaskus eunuckus): Plötsligt spyr den här lilla bålgetingsliknande strunten med minimal gadd ur sig illaluktande smörja vartän den befinner sig. Är helt klart vanligast i kustbandet om somrarna, men kan oanmäld dyka upp var som helst och försöker alltid roffa åt sig så mycket den kan.
• Kvällstidningslarv (crapus constantus): En larv som efter att den förpuppas bara blir en större och mer självgod larv, vilket upprepas tills den imploderar och säckar ihop i en trycksvart hög. Bär vissa likheter med mördarsnigeln; finns överallt och smakar så illa att inga andra djur vill äta upp den. Dödar man den attraherar likstanken bara andra kvällstidningslarver som suger i sig slemmet och larvar vidare.
• Oviktig gnällstjärt (loejdus sjaelvgodicus): En högljudd insekt, som dock inte har något eget läte utan bara imiterar andra gnällstjärtar. Mycket vanligt förekommande över hela landet.
• Spygallmygga (hatus SJus): Sticker till på tågperronger och i miljöer där det kan förväntas dyka upp tåg inom kort eller åtminstone någon gång. Har egentligen inget vidare existensberättigande, men trots det växer arten exponentiellt utan att samhället tycks reagera (eventuellt sker något i frågan år 2020).
• Lögnspindel (tramsus politicus): Lever egentligen bara upp var fjärde år när den låtsas vara en färgskimrande och vacker fjäril under sin parningstid (tredje söndagen i september). Därefter blir den dock sig själv och spinner rätt så usla nät fulla av hål och brister, i vilka den allt mer tröstlöst försöker fånga förbipasserande. Finns huvudsakligen i tre färger; blå, röd och grön – men skillnaderna är minimala och kan du inte se skillnad på dem så är det skit samma. De är samma sort.

Jag hade dock inte hjärta att göra mig av med de här skadedjuren, så jag tryckte in dem i en snöglob och har ikväll skakat den lite då och då. När de rör sig, gör krumbukter och beter sig som de konstigheter de är påminner de väldigt mycket om innehållet i rätt många program på Tv4 (eller som om man animerat flödet på twitter en vanlig lördagkväll). Märkligt.

Granen står för övrigt grön och grann i stugan …