Nej, det var inte jag som gick sönder. Det var bara snön som brast under mina fötter. Jag sjönk nästan till knäna och varje steg var ett mödosamt äventyr rätt ut i ett vitt glada-miner-fält.
När ensamheten kallar, för det gör den ibland, vill jag minnas den här stunden. Hur jag bara var, förblev och lyfte likt en varmluftsballong – fullständigt obändigt och underbart var mitt väsen där jag stod tyst och njöt.
Julafton var kall, men det var så varmt när jag andades ut. Och jag ville så ta med tilltron, nuet och den livliga friden jag kände där ända till en morgondag som inte blir som den där var. Mot en obekymrat blå himmel log jag och pulsade vidare ut i ett glittrande, böljande och oskuldsfullt landskap. En höst av upp, ned, varför inte och blandad kompott ersattes av en vykortsjul på en sekund.
När mörkret kommer på visit, för det gör det ibland, vill jag minnas den här stunden. Hur jag jagade julgran och sen släpade bytet till mina föräldrars hus. Hur jag gick längs oplogade vägar, tittade mot en sedan länge övervuxen, och nu även insnöad, lupindal utan att känna saknad för att jag kände tilltro inför framtiden. Jag var fastfrusen och befriad i ett vitt som inte kunde befläckas med något sot.
Juldagen var lika kall. Solen slösade energi, en stilla vind blåste ned snö från taket. Det var som om luften fylldes av miljontals små kristaller. Det var ett glimrande skådespel och jag var en del av det. Jag hade inga repliker, allt jag skulle göra var att häpna över skönheten.
När tristessen knackar på, för det gör den förr och senare, vill jag minnas den här stunden. Hur jag var i ett hus där vi var 27 som firade jul, skrattade, åt, sjöng, lekte i full hastighet – från 0,5 till 64. Där jag bläddrade i en bok med bilder på mormor som alltid skrattade, morfar som alltid rapade, farmor som gjorde världens bästa fläsk med löksås och farfar som jag aldrig såg. Hur jag inbäddad i min stora familjs värme slöt ögonen, somnade, drömde och vaknade i ett magiskt vinterland.
Det var en god jul. Idag råder mellandagslugnet innan känslostormen. Det är en bra dag. Allt annat än en mellandag, egentligen.
Word up, Anjo 
Jag gillar Ditt. Bara så.
Och Tack.
Och detta – så härligt Varmt och Hoppfullt!
Dubbeltack. Alltså.
/Rikki
Dubbeltack själv, Rikki.
En fin Anjojul vad det verkar. Du får göra som jag, lägg de där magiska ögonblicken i en liten glasburk som du ställer på köksbordet. Lyft upp den om morgnarna när du läser din morgontidning och titta på ögonblicken som ligger som små pärlor på botten. Se dem reflektera kökslampans sken. Lev dig in i känslan på nytt.
2011, det kommer att bli ett kanonbra år. Bara så att du vet.
Jag har bestämt mig för att du har rätt, lilling. 2011 blir ett fantastiskt år. Och då blir det fler ögonblick att lägga i burken.