Lycklig och olyckorna

Hon är nog lite drygt tio år. Kinderna är rosiga och fräknarna knappt synliga. Världsvant sätter hon sig på sätet mittemot mig, med biljetten i ett fast grepp. Hon vinkar hej då till sin mamma och ett mindre syskon, ler när tåget rullar och tittar sig omkring. En lycklig liten resenär som snart vecklar upp ett smörgåspaket. Prickig korv och hönökaka, saft till det. Sen köper hon en kexchoklad från serveringsvagnen och ser väldigt lycklig ut på sitt lilla äventyr.

På min lilla gata, när det är mycket mer kväll, står olyckorna utanför pizzerian som ingen minns. Om den här gatan är stjärnhimlen är de bleka, flämtande dvärgstjärnor som ingen vet namnen på. De röker, fryser och tittar ned i marken. Gifta? Förgiftade? Det finns inga leenden, inga mackor med prickig korv i väskorna. Här väntar bara tomma timmar på en ännu tommare pizzeria. De askar i en gammal plåtburk och går in i den temporära värmen innan de dricker ur och promenerar hem, väldigt olyckliga över dagens oäventyr.

Positiv resedagbok

Det känns rätt att snön bara når svackorna på de skånska fälten. Den blekt gröna och yrvakna ytan sträcker sig mot himlen och den försiktiga solen. Kanske lurpassar vintern, där den dröjt sig kvar i skuggorna, gör sig redo för ett försök till, men den vet att slaget snart är förlorat. Det är så det känns.

Vindkraftverken är stillastående klimatsmarthet utanför tågets fönster. Norrut. Hemåt. Tåget rusar fram. Jag sitter still, men allt rör sig i mig. Jag vill ut, fram, upp, explodera och jag är lättare på allt utom foten. Den trycker ned gaspedalen. Jag sitter still, vagn 11, plats 55 står det på biljetten, men jag rör mig i expressfart mot februari och mars. Tränings- och skrivarmånader. Vår? Nej, min tid. Vår? Gärna det om du är hon som är hälften av vi. Vår? Absolut, jag vill att solen jagar mig och smälter bort det som fallit och aldrig kan resa sig igen.

Halmstad. Kort uppehåll. Vi är inte försenade längre. Jag är i tid. Norrut. Hemåt. Längtan. Ingen möter mig, men jag är en bra början och fortsättning följer.

Så rör vi oss igen. Jag sitter still men rusar ikapp med tåget. Och jag har glömt allt det tunga. Det är ingen minnesförlust egentligen.

En passus. Jag har så många åt där jag stoppat blödningen i ingångssår. Nog nu, jag söker en utgångspunkt istället. Strax innan gryningen idag lånade jag stjärnorna. Arrangerade dem för att få rätt kosmisk balans. Förlåt för röran, jag ställer allt tillrätta med nästa dikt – och ger du mig stafettpinnen tar jag sträckan runt vintergatan för dig.

Jag far förbi det jag lärt mig – vi ska äta ni ska laga – fast från andra hållet. Norrut. Hemåt. Bara en timme till.

Alla gårdagens hon som inte är morgondagens du är bleka, vackra och försvinnande silhuetter längs vägen. Jag kan inte se på dem, för dagens sol bländar så.

Vidare. Norrut. Hemåt. En blå himmel där cirrusmoln leker obekymrat. Det är knappt plus, men trots allt plus. Och idag är längre än igår. Nu är mer än förr när jag närmar mig Varberg. Jag är fortfarande på väg, bara lite närmare.

Värö bruk stör, men bara temporärt, och jag glömmer det när ett plan målar streck på himlen. Det letar värme söderut, min väntar på mig en bit bort. Norrut. Hemåt.

Efter de sista tunnlarna i Halland ser jag vass som fruset väntar på det jag väntar och längtar; värme, vår, sommar, kaffe i naturen, min grönskande biktstol. Det är bara en halvtimme kvar för en helare man.

På en konstgräsplan sparkar ungar boll och jag ler när vi passerar den trötta stationen i fina, lilla Kungsbacka. Klockan är två. Jag är en och aldrig densamme.

Vi rullar in. Jag landar på välbekant mark. Jag har inget bagage, bara en litografi under ena armen och en lattjolajbansväska att rulla omkring. Muntert går jag längs gatorna i Friggtown, över den sista bron och når Olskroken. Hemma.

Jag vet att regnet kommer en dag när jag tror att sommarhimlen är evig, men jag räds det inte idag, utan gör mig redo för nästa etapp. Min bil har inga pizzahjul, och varken ostbågar eller lik i lasten. Det är full fart framåt och jag har ingen som helst lust att titta bakåt. Inte så länge nu finns.

 

 

Jag har ett akustiskt hjärta

Det finns något med akustiska gitarrer. Även när de är sorgsna har de ett slags melankoliskt hopp om bättre mornar. Deras klagan är ändå ett sätt att längta hennes länder. Att tro på det du inte har. Jag älskar akustiska gitarrer.

Idag njöt jag av när Plura och Carla lekte, glömde texter och tråkade varandra. Det var som att komma in från regnet. Två män, två hjärtan som båda är av första klass sjöng sin bröllopssång och om vikten av att hålla huvudet högt. Här fick jag smaka på livet för tennsoldater och ta mig runt solen. Jag fick känna igen mig i singelns klagan när de slog fast att du älskar inte mig, följde med till en så välbekant småstadskväll och kände lusten väckas när det var dags att säga älskling kom. Sen reste vi tillsammans, jag och ackorden, mil efter mil. Vi blev fulla för kärlekens skull letade efter nådens hand och allt slutade med en dröm om ett hus på stranden.

Är du uppmärksam och kan din sak så hittar du hela spellistan till Eldkvarns brunch i förra stycket. Kvällen? Tja, efter gårdagens pang kändes det svårt att överträffa – och det gjordes inte heller. Väldigt bra ikväll, men gårdagen var höjdpunkten. Om vi nu inte ska ge oss in i hur mitt hjärta och akustiska gitarrer är sammanflätade …

Okej, vi gör väl det då.

Akustiska gitarrer leder mig. Deras sökande och enslighet är min längtan. Ett klagande solo från dem är som att ställa mig i en dal där jag skaver fram orden: vill, vill, vill. Och sen väntar jag på ekot, låter det skölja över mig och bara viker mig för det som drabbar mig. Storheten.

Akustiska gitarrer kan berätta min lust som inga andra instrument. De kan berätta om kärleken jag vill ge, leken med henne som hela världen kan höra och de viskande löftena som bara är våra.

Akustiska gitarrer är mina fyrar och klart mer exakta än allt vad gps-trams och väldesignade dejtingsidor heter.

Amen. God natt.

Ibland är dagen efter bättre

Första kvällen med Eldkvarn var bra, men gårdagen var fantastisk. Ja, dagen var väl inte så underbar. En seg början, jobbigt frukostjobb, ett par timmars middagsvila innan lunch och sen ut i Helsingborgs ovimmel. Rejäl husman, en stor latte (storebror lyckades inte riktigt riva inredningen) och sen var man med i matchen igen.

Och när Eldkvarn så anspråkslöst som bara de kan släntrade upp på scenen var man sugen på något stort. Plura var tydligen inte nöjd med torsdagen och flyttade runt i såväl låtlista som låtordning. Well done, om man säger så. Så här utvecklade sig kvällen:

Fritt land:  En vacker, vacker låt som känns som om den hela tiden närmar sig ett klimax, redan här imponerar Plura med en underbar röst.

Småstadskväll: Ove dyker upp med sin trumpet. Trumpet är grymt.

Största skvallret i stan: En av mina absoluta favoriter. En skön uppgörelse med en före detta. Här växlar Plura till lite mer rasp i rösten. Väldigt bra.

I skydd av mörkret: Jag tror aldrig att jag har hört den här låten bättre. Verner ger trummorna en våldsam omgång.

Å hej å hå: Är det här den kompletta beskrivningen av en överjävlig baksmälla? Din marmeladhjärna brer på som förut … Ja, ni fattar.

Nedför floden: Systern till I skydd av mörkret och en verklig höjdare. Carlas gitarrsolo är underbart.

Varje steg du tar: Mycket bättre än på torsdagen. Carla närmast mejslar in solon, Verner bankar och allt i den här låten skriker längtan. Och så innehåller den en av mina favoritfraser: Du är dagen i mig, du är gathörnen av längtan. Den vill jag sjunga för henne någon gång.

Min brud: Samma här, växer rejält andra dagen. Ingen av de mest klassiska låtarna, men riktigt, riktigt bra.

Kärlekens tunga: Den har tydligen spelats live i 6,4 dygn i sträck om man lägger ihop konserterna. Och, ändå blir den aldrig trött. Makalöst.

Kungarna från Broadway: På sätt och vis är det här Eldkvarns nationalsång och berättelsen om tre bröder känns rätt träffande där jag sitter med mina två bröder. Avslutningen är magnifik.

Ikväll: Pianot klinkar, Carlas gitarr får mig att tänka cembalo. Det här är en vacker nedvarvning av det första setet.

Vägen till paradiset: Claes visar ett sällan skådat fighting face här och det är bara början. Ett ytterst samlat sound i den här låten.

Be-bop-a-lula-land: En låt som kan få vem som helst att spritta till. Plura gurglar fram delar av låten. Claes har ställt sig upp bakom sina instrument och tagit av kavajen (är inte ofta man ser det). Det är pang, pang, pang.

Barn av sommarnatten: En visslande cykelutflykt till ungdomsåren, när man sommarjobbade och livet låg framför en. Top notch.

Ett hus på stranden: Visst upplopp när två medelålders damer ställer sig framför mixerbordet. Resten av publiken bara njuter.

Blues för Bodil Malmsten: Varje gång jag hör den tänker jag: hur fan lyckas han komma ihåg hela den texten? Ove tittar in och spelar ett trumpetsolo som både är ensligt och vackert.

Mina stjärnor har slocknat: En given favorit och det här är Carlas låt. Gitarrsolot är magnifikt och tycks bara bli längre och längre.

Chevrolet: En första vers med bara Plura och en sökande orgel. Längtan byggs på när resten av bandet stämmer in och Carla plockar fram sällsamma gitarrslingor som verkligen säger: jag reser på norrländska och mycket öde vägar.

Lilla Sofie: Carlas minspel är häftigt, och den här låten så annorlunda från allt hans bror skriver. Bra, men jag längtade efter en annan Carlalåt.

Fulla för kärlekens skull: Alltid, alltid, alltid fantastisk.

Kommit hem: Ett överraskande första extranummer, men jag klagar inte. Jag älskar den här låten. Jag vill att den ska handla om mig och henne.

Jag är det hjärta: Armar uppåt sträck! Det här är den stora handklappslåten. Verner bombar.

Kungsholmskopplet: Det är inte ofta Carla lirar tre egna låtar, men nu så – och vilken avslutning. Jag vet inte hur lång den är den här kvällen, men det är gitarrsolo och orgelsolo och en värdig avslutning.

Efter det var det inte helt fel att somna rätt tidigt. Jag hade fått allt jag behövde och klarade av. Finns någon som garanterat hade velat sitta där jag satt, så mycket kan jag väl säga …

Eldkvarn, del 1

Vi är på turné, jag och två bröder. Det är Eldkvarn, Eldkvarn och åter Eldkvarn.

Igår dessutom en försvarlig mängd öl, trassel med PIN- och PUK-koder hos vissa och polsk korv. Som vanligt är Helsingborg en stad där det alltid finns äldre damer med rollatorer på pubarna och runt hörnet från hotellet – som fått en skön uppfräschning – ligger en polsk livsmedelsbutik. Jag är inte helt säker på vad det är för korvar vi köpte, men de gjorde sitt jobb, tror jag…

Låtlistan igår (om jag tolkar mina kråkfötter och det begränsade minnet rätt):

I skydd av mörkret – Nedför floden – Kungarna från Broadway – Småstadskväll – Fritt land – Kärlekens tunga – Varje steg du tar – Min brud – Å hej, å hå – Största skvallret i stan – Ikväll – Alice – Bebopalulaland (eller hur den nu stavas) – Barn av sommarnatten – Blues för Bodil Malmsten – Mina stjärnor har slocknat – Chevrolet – Lilla Sofie – Fulla för kärlekens skull – Pojkar, pojkar, pojkar – Vägen till paradiset – Jag är det hjärta du har väntat på

En bra början, men jag misstänker att det blir bättre ikväll. Nu är det buffédags. Det blir ännu en kväll en bra bit från GI-träsket. Fint är det.

Dagens bloggande är därmed lite mindre av det vanliga, men jag samlar väldigt fina uppslag i tankarna. Något säger mig att det kan bli ett fantastiskt nedslag i natt (eller i morgon bitti).

Dags att bli full för kärlekens skull …

Upplopp utanför Svenska Akademien

Fick just ett videosamtal från en person i hufvudstaden. Det är tydligen full kalabalik utanför Svenska Akademien. Språkkravallpolisen är utkommenderad på sina höga hästar och det pågår ett rådbråkande utan dess like.

Vad jag kan utröna på de skakiga bilderna är det (tror jag) Marcus Birro som attackerat Englund & co med kravet att namnet Marcus Birro alltid ska anses som första person singularis.

”Att reducera Marcus Birro till tredje person är ett övergrepp. Herregud, vem är jag, vem är du, sjungna av den där spruckna finskan Arja, det är första och andra person, men att yttra frasen: vem är Marcus Birro, det är tredje person? Helvete!!! Ett icke-namngivet jag och ett anonymt du är mer värt än Marcus Birro. Det är hat, det är som att slita ut Marcus Birros tarmar och strypa hans varelse, denna reinkarnation av Proust, för att sedan hänga upp kroppen att hackas sönder av alla näthatare. Ve er, Akademien”, vrålade en person som jag tror var Marcus Birro, jag är dock inte helt säker.

När han föstes bort hördes han fortsätta orera. ”Ni är ondskans drabanter, vicevärdarna i Dantes inferno, vetenskapens ignoranta charlataner, ni är marionetter i bloggosfärsörjans dyigaste dy, uttalare, utgivare och beskyddare av en ordbok som är ett högst bidragande knivhugg i detta ständiga hatande av Marcus Birro, ett utnötningskrig. Men, grattis svenska språket. Nu flyttar Marcus Birro till Rom. Hör ni det? O Sole Marcus Birro, som italienarna sjungera i sina operor. Operor, just det. Vad har Sverige? Jussi Björling? Birgit Nilsson? BAH, de skulle inte få sjunga för soporna i Neapels rännstenar.”

Och där lade jag på. Jag har trots allt semester idag. Behöver inte det där …

Bra att Stena beväpnar sina båtar

Jag läste igår att Stena ska beväpna sina båtar. Det är inte en dag för tidigt – jag menar, hur länge har inte jag ifrågasatt varför vi tillåter danska ockupationstrupper att välla in i Sverige utan att öppna eld?

Okej, det här är känsligt. Stena är en stor arbetsgivare i staden, men är vi som Göteborgare, allvarligt talat, beredda att betala priset? Lärde vi oss ingenting när dansken försökte bränna vår stad vid upprepade tillfällen under 1600-talet? Hallå, det finns en anledning att Skansen Lejonet och Skansen Kronan fortfarande finns kvar. Anledningen stavas: den lede dansken!!!

Varje dag anlöper trupptransportfartyg, maskerade till Stenafärjor, vår hamn och danska infiltratörer släpps fria utan att vårt gränsförsvar ingriper. Enbart Stena Danica kan frakta över 2200 danska trupper och 550 fordon per resa.

Och, hur bemöts danskens ankomst? Ja, inte av något som helst försvar i alla fall. Istället upplåter vi en central landstigningsplats och god tillgång till vägar så att de snabbt kan sprida sig i staden. Det enda som hindrar en storskalig och snabb invasion är att deras markstridskrafter tvingas ta spårvagnen mot stadens centrum och det tar rätt lång tid. Vi sträcker ut en olivkvist som trycks ned i samma flaska gammeldansk som därefter slås med full kraft mot våra huvuden.

Alltför länge har svensken, helt säkert tack vare danska konspiratörer, lurats att tro att alla danskar är som Bröderna Olsen eller möjligen oförmögna att överleva längre än 80 meter från Christiania. Men, nu har Stena Line slutligen fattat att vi måste sätta P för danskarnas önskan att utvidga sitt Prebensraum. Äntligen beväpnas färjorna så att dansken kan motas redan i Frederikshavn.

Va? Är det Stena Bulks båtar i Arabiska sjön vi snackar om? Jaha, okej.

Då får jag väl fortsätta stå och skrika dansken kommer vid Masthuggstorget till ni fattar att Pölsemannen inte var en korvkiosk, det var en sambandscentral för den danskifiering som väntar oss alla. Herre Gud, var våra själar nådiga!