Jag står vid en mur av glas.
Bräcklig eller okrossbar?
Vem vet någonsin?
Jag ser dig på andra sidan.
Du har inget namn.
Ändå viskade jag det varje natt.
Glaset är en bakvänd kikare.
Och du så avlägsen, minimal och diffus.
Dåtiden tog dig, framtiden mig.
Muren byggdes i ingemanstid.
Strax innan här och nu.
Sträck dina händer mot glaset.
Sök mina fingrar.
Känn mig nästan en gång till.
Precis som jag kände dig för länge.
Le åt minnen och avslutade vi.
Lyssna på mitt farväl sen.
Jag är aldrig med dig.
Jag är alltid med mig.
Säg inte det där ordet.
Lova mig inget mer.
Aldrig blir jag din.
Mitt är all tid från nu.
Du var älskarinnan.
Vi har legat sen vi fick.
Och, jag vill komma igen.
Men, då kan jag inte älska igår.
Förlåt mig, jag täcker muren nu.
Med galenskap, idéer och manus.
Den är gränsen för min obegränsning.
Hit, men aldrig längre tillbaka.
Riv aldrig muren.
Stanna där du var.
Min framtid är din ridå.
Du får aldrig se mig igen.
Word up, Anjo 
vackert skrivet..sorgset också…avslut?
Åh, det fanns ingen sorg i det här, inte alls. Jag är tvärtom glad över allt som står där.
Du-personen i det här sammanhanget är tidigare tankebanor, vägval, människor jag mött och inte kan möta igen, perenner som dog under år ett etc, etc, etc …
Avslut? Ja, kanske. Eller så är det avstamp egentligen. Det låter mer fyllt av hopp och aktivitet, tycker jag.
🙂
Där ser man hur olika man läser och tolkar. Ett avstamp…ett hopp ut i det okända,lockande livet låter bra.
Ja, avstamp är roligare än avslut 🙂
Jag fullkomligen älskar den här texten. Jag har tänkt på den flera gånger sedan jag läste den för första gången sent i söndags. Du skriver fantastiskt!
Tack, jag blev verkligen glad av att läsa din kommentar 🙂