Riv aldrig muren

Jag står vid en mur av glas.
Bräcklig eller okrossbar?
Vem vet någonsin?

Jag ser dig på andra sidan.
Du har inget namn.
Ändå viskade jag det varje natt.

Glaset är en bakvänd kikare.
Och du så avlägsen, minimal och diffus.

Dåtiden tog dig, framtiden mig.
Muren byggdes i ingemanstid.
Strax innan här och nu.

Sträck dina händer mot glaset.
Sök mina fingrar.
Känn mig nästan en gång till.
Precis som jag kände dig för länge.

Le åt minnen och avslutade vi.
Lyssna på mitt farväl sen.

Jag är aldrig med dig.
Jag är alltid med mig.

Säg inte det där ordet.
Lova mig inget mer.
Aldrig blir jag din.
Mitt är all tid från nu.

Du var älskarinnan.
Vi har legat sen vi fick.
Och, jag vill komma igen.
Men, då kan jag inte älska igår.

Förlåt mig, jag täcker muren nu.
Med galenskap, idéer och manus.

Den är gränsen för min obegränsning.
Hit, men aldrig längre tillbaka.

Riv aldrig muren.
Stanna där du var.

Min framtid är din ridå.
Du får aldrig se mig igen.

6 reaktioner på ”Riv aldrig muren

    1. Åh, det fanns ingen sorg i det här, inte alls. Jag är tvärtom glad över allt som står där.

      Du-personen i det här sammanhanget är tidigare tankebanor, vägval, människor jag mött och inte kan möta igen, perenner som dog under år ett etc, etc, etc …

      Avslut? Ja, kanske. Eller så är det avstamp egentligen. Det låter mer fyllt av hopp och aktivitet, tycker jag.

      🙂

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s