Coachande pippifåglar

När jag närmade mig ett träd idag slogs jag av hur det var fullt med tjattrande fåglar. Jag kunde snart höra vad som sades och insåg att det var ett träd nedlusat med fågelcoacher och jag-vet-vad-vi-ska-göra-oavsett-vad-det-är-pippisar.

De tjattrade i mun på varandra och egentligen kunde man sammanfatta deras olika läror med twit-twat-tvitt-what-twat-twitt-tvitt-kvitt, men märkligt nog lockade de stora skaror med strykfåglar (som lurats dit av näktergalssång framförd via playback av spacklade smilfinkar).

I trädet lärde små trastar skator allt om hur det var att vara skata, visserligen helt utan egen erfarenhet, men är sådan nödvändig? Tydligen inte, skatorna tvittrade glatt vidare alla förenklade sanningar till andra skator. Några av dessa flög prompt iväg och tvittrade i sin otur de naiva råden till alla och envar, vilket inte direkt skulle bidra till att skatan blev universums härskare inom en snar framtid.

Vid stammen förklarade en flugsnappare att en flock domherrar kunde bli hackspettar om de bara ville. När domherrarna prövade det hela i praktiken och föll till marken med buckliga näbbar och migrän menade den coachande snapparen att de inte ville tillräckligt mycket.

Här och där satt några ovanligt menlösa mesar och matade gapande ungfåglar genom att uppstöta goda råd som andra fåglar levererat sedan urminnes tider. Rätt osmakligt och trist, men de unga gapade, ville ha mer och verkade tro att de halvtuggade förenklingarna var ambrosia. Nåja, de skulle snart förstå att när man väl tuggat i sig det hela, och smält det, måste det snart ut om man inte ska bli förstoppad och illamående …

Fler och fler coacher anlände från olika håll. Där fanns vilt flaxande, men egentligen långtifrån flygfärdiga, tonårssvalor som försökte få vuxna och ärrade svalor att fånga såväl insekter som dagen. En galen tupp hade klistrat på indianfjädrar från Buttericks och låtsades vara en påfågel från Sri Lanka. Han fick absurt nog några knipor att tro på att de måste förverkliga sig själva och bli större än dykänder.

Hundratals coacher pratade om att bygga hållbara reden, men de hade aldrig byggt själva och snodde pinnarna från varandra, varför resultatet blev risigt värre. Trots det nickade en hel generation med talgoxar och sparvar och ansåg att coacherna var fantastiska.

Det verkade som om åtskilliga i publiken hade ätit jäst frukt, för det var lite Maranata över tjattret nu.

”Jag känner mig så stark” … ”Med det här kommer jag att bli en helt ny fågel” … ”Du är lätt som en fjäder, varför så nedtyngd, gud vad bra sagt” … ”Jag är inte en rödhake, jag är en trana” … ”En kvist bygger inget bo, att jag aldrig tänkt så förr” … ”En mask om dagen är bra för magen” … ”Lyssna bara på dig själv, vad bra sagt av honom, jag ska bara lyssna på honom framöver” … ”Låt dig förpuppas, ur det föds en ny fågel, så är det” … ”Jag kan flyga, jag är inte rädd” … ”Varje frö du äter sår ett frö i din mage, underbart” …

Och plötsligt välte trädet när det överbefåglades av coachfåglar som ville coacha de andra coachande fåglarna. Förskräckta fåglar vaknade ur sin trance, lyfte mot himlen och flög med ens högt utan att följa råden som en coachande pippi pep fram tidigare. Allt de behövde göra var att tro på sin egen lyftkraft.

Fåglar är rätt lika människor, tänkte jag och gick min egen väg.