Skakig morgon

Det snöade rätt rejält i morse och eftersom jag var på väg till årets första kundmöte valde jag att ta spårvagnen.

När jag kom till hållplatsen insåg jag att alla verkade vara på väg till antingen gymmet eller uppklädda för en fin fest. Ettan tuffade in och alla gick ombord.

Omedelbart noterade jag hur passagerarna i träningskläder tog av sig på överkroppen och fäste bälten runt sina magar och därefter elektroder från bältena i stolpar, stolsryggar och annat på vagnen. Sen ställde de sig stilla och väntade på att vagnen skulle ge sig av.

De som var festklädda tog av sig kavajerna, plockade fram brickor, ställde upp champagneglas och fyllde dessa med Dom Pérignon. De lyfte brickorna till axelhöjd, nickade mot de andra med brickor och väntade på att vagnen skulle avgå.

Och, så lämnade den Olskroken. Golvet började skaka, det mullrade från hjulen, ett jävla oväsen. Vagnen skallrade och skakade iväg mot Svingeln.

Jag tittade på gänget med elektroder. Deras magar skakade lite och personerna verkade njuta lite så där lagom mycket som man gör när det gör lite ont och lite gott.

”Mycket bättre än de där magskakarna som tv-shop säljer”, sa en av dem och log mot mig.

”Jag har gått ned fyra kg på tre dagar”, fyllde en annan i och en medelålders dam sa att den här träningen var ”en jämra cellulitmördare”.

Samtidigt försökte passagerarna med skumpan att motverka vagnens skumpande och för några av dem gick det inte alls. Brickor vältes, champagne och glas spreds över vagnen.

”Jag har jobbat på restaurang i tolv år, det här är en barnlek, ni andra kanske skulle välja Trygga Rundan”, sa en av de som fortfarande stod upp. Han hade tangorabatt, oljigt hår och hånlog. ”Vänta bara till Svingelsvängen”, sa en av de som låg på knä och sopade ihop glaskrosset. Mycket riktigt kom den skarpa svängen som en ovälkommen överraskning för den tykne som ramlade baklänges dränkt i brickans innehåll.

Kvar fanns nu bara en parant dam som höll upp champagnebrickan och motstod alla vagnens skakningar genom centrum utan problem. Hon flinade. ”Har man jobbat på ölschapp hela livet är man van att motstå både vingliga män och tafsande händer utan att tappa något”.

Spårvagnen stannade till, jag var framme, hoppade av och vände mig om. Kvinnan stod fortfarande med skumpan i säkert förvar och ett gäng människor höll på att skaka magar.

Jag vet inte, kalla mig trist, men jag tror nog att jag hade föredragit om Västtrafik rustade upp sin flotta, även om morgonens show var rätt underhållande trots allt.

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s