Munspel
ljuder när jag lämnar mitt hus.
Så märkligt att höra,
men helt okej en dag som denna.
Och han som spelar verkar nöjd.
Minspel
i en sprucken spegel utan djup.
Jag övar mig på charader,
fast jag redan ställt in premiären.
Inget jag inte säger spelar någon roll.
Skådespel
i en värld utan atmosfär.
Jag reciterar tautologier
och hör bara mina konstpauser.
Det är då jag verkligen sjunger.
Falskspel
på en gata utan musikanter.
Mina instrument är inte
de jag övat på under så många år.
Jag vet att sista versen är nu.
Vågspel
i ett hav där ingen rör sig.
En hägring som ibland är
en gyttjepöl med doft därefter.
Och där stranden är kvicksand.
Frispel
i en tiltad tillvaro utan extrapoäng.
Trött på att slå flippar
och få höga poäng där allt floppar.
Jag har tillräckligt med kulor.
Munspel
utanför huset när jag kommer hem.
Jag har ett nytt perspektiv
och munspelaren nickar mot mig.
Han spelar min nya melodi.
Word up, Anjo 
Som vanligt när jag läser dig, när du skriver så här, har jag sällan något vettigt att säga. Har redan läst det här ett par gånger, klickat på print och ska hänga den på mitt kylskåp när jag kommer hem (med ditt copyright på så klart).
Minspel, vågspel och frispel är vackert och träffande. Det här är fint som sjutton, det var egentligen det jag ville ha sagt.
Fan.. Det är så.. Fan. Du är ohyggligt bra.. Overkligt bra.
Colour – att det hamnar på ditt kylskåp är en ära … TACK
Åsa – jag är ytterst verklig och hygglig, men tusen tack 🙂
Vackerhet.
Bra ord. Det gillar jag.