När reklamare bygger hus

Att det blåser nya vindar i byggbranschen blev jag varse i Gårda i morse. Några våningar upp i det framväxande huset var det rejält tjafs. ”Aldrig i helvete”, skrek byggjobbare A. Han hade den stora bygglampan i famnen.

”Vi hade handuppräckning”, sa byggjobbare B. Han höll fram en kristallkrona. ”Alla utom du vill ha den här som arbetsbelysning.”

”Det är vinter ute. Den här är på 2×500 W. Hur mycket kräm är det i den där skiten?”

A:s fråga fick B att rycka på axlarna. ”Jag vet inte, men det är en klassisk och mjukt rundad boll i kromad stomme med helslipad kristall.”

”Harrejävlar”, sa A och skakade på huvudet. ”Det är kolmörkt, jag ska jobba sex våningar upp och allt ljus ska komma från den där. Glöm det. Var är fackets skyddsombud?”

”Här”, ropade en man och kom fram. Han tittade sig omkring. ”Var är konferensrummet?”

Byggjobbare A pekade på en hög gipsskivor. ”Vi kan sitta där.” Alla började att skratta. Facksnubben tog fram sin iPad. ”Jag beställer lite möbler från Svenssons i Lammhult. Under tiden kan vi fika en stund, gubbar och tjejer. Facket bjuder.”

Det fick byggjobbare A att lugna sig. ”Gött, klockan är ändå fikadags. Ska bli gott med en slät kopp.”

Det fnissades rejält i gänget och facksnubben log. ”Du kan få cappuccino, caffè latte, caffè americano, café solo, caffè freddo, doppio eller en caffè macchiato.”

”Underbart”, sa en av byggjobbarna. ”Jag är så trött på pressokaffe. Låter man det dra i fem minuter så tappar det sin spänst.”

Fackpampen öppnade en vagn och slog ut med händerna. ”Vad önskas till?”

Alla tittade på A som ryckte på axlarna. ”En ostfralla vore fint, eller kanske en med prickig korv om klubbkassan tillåter.” Det föranledde ett nytt asgarv. Fackkillen hakade på, men kom på att han jobbade för alla medlemmar, stoppade mobbningen och berättade om dagens utbud: croissanter med val av fyra sorters marmelad, briocher, levainbaguetter med ekologisk salami och brie från biodynamiska kor samt macarons i åtta olika färger.

Än en gång gick blickarna till A. Han öppnade till slut munnen och sa: ”Marmelad? Vad fan är det? Jag är grovarbetare. Jag behöver en patentmacka för att öppna ögonen. Jag behöver det här för att kunna bli en människa.” Med de orden drog han fram en rejäl ståltermos.

”Han är självmordsbombare”, skrek någon.

”Han har en bomb i näven”, skrek någon annan.

Och det ena ledde till det andra. Byggarbetare A knuffades ut från bygget och föll sex våningar ned, bara för att landa, något omilt, i en container.

Inom ett par minuter var det fullt pådrag med polis, ambulans och A förseddes med handklovar misstänkt för terrorbrott. När han fördes in i piketen vände han sig mot kollegorna. ”Även du, Ralf”, sa han. ”Vi har ju gått i första maj-tåg sedan sextiotalet, du känner mig.”

Ralf sa ingenting. ”Förlåt mig, Tommy. Du borde inte fått det här knäcket, det var inte din cup of tea. Jag skickar ett meddelande på fejjan sen.”

”Cup of tea? Fejjan?”, sa Tommy, med tårar i ögonen, och fördes bort av farbror Blå.

Samtidigt sladdade byggfirmans VD in, fick händelseförloppet berättat och tittade på Ralf. ”Du är förman, hur fan kunde det här hända? Vad är det här för jävla arbetslag?” Han pekade på byggarbetarna som stod där i flång nya vinterjackor, nyputsade kängor och fläckfria blåbyxor.

”Du där”, skrek VD:n och kallade fram en. ”Kan du hämta en spikpistol?”

”Visst”, sa killen och drog fram sin iPhone. ”Heter appen spikpistol, eller?”

VD:n suckade och vände sig mot Ralf. ”Jag bad dig fixa ett gäng som kunde få jobbet gjort utan jidder, vad är det här?”

”De gjorde en väldigt bra presentation, chefen. Massa fina pannåer och en casefilm som visade en känsla av boendekonceptet, väldigt nyskapande.”

”Vi bygger hyresrätter för allmännyttan, inte ett jävla utopia”, sa VD:n. ”Herregud. Hur fan kunde du anlita en reklambyrå som byggarbetare?”

Ralf tittade ned i marken. ”De hade lägst timpeng.”

VD:n tryckte upp honom mot väggen. ”Men, hur många timmar har de offererat?”

Ralfs svar att det var omöjligt att veta, att det fick ta den tid det tog så att konceptet verkligen fick full genomslagskraft, höll på att ge hans chef en hjärnblödning. Och inte blev det bättre när en av byggarbetarna harklade sig.

”Ja”, väste VD:n och vände sig om.

”Jo, om inte huset blir bra, så gör vi om det. I våra priser ingår alltid tre korrektur.”

Jag skyndade mig därifrån, fullt förvissad om att den krock som sker mellan reklam och bygg i min familj var ytterst trevlig i jämförelse med den machiavelliska avslutning på fikarasten som snart skulle ske i Gårda.