… ja, det var synen som mötte mig efter jobbet idag. När jag anmärkte att det här kunde förklara den urusla uppklarningsprocenten på lägenhetsinbrott var jag nära att bli gripen och rådbråkad.
”Varför försöker ni ta er in i mitt hem”, sa jag när testosteronet hade återgått till en nivå mer lik bingo i Redbergsgården än på en after work i Tylösand.
”Är du Andreas Johansson”, sa en av konstaplarna. Han tittade på sin kollega och tog sen ett rejält tag i mina kinder. ”Tja, lite mjukt, men inte plufsigt, direkt.”
”Verkligen inte”, sa hans partner och beordrade mig att öppna jackan. Jag följde order och han petade några gånger i magen med batongen. ”Lite muffins, men långtifrån vad jag förväntade mig. Jag tror det här är en bedragare.”
”Men, vad fan”, sa jag. ”Det är klart att jag är jag, vänta lite.” Jag sträckte mig efter plånboken och fann mig stirrandes in i två laddade pistolers mynningar.
”Inga hastiga rörelser, tjabo”, sa Kling.
”Gör inget förhastat”, sa Klang.
”Min blodsockernivå är så låg att inte ens en huggorm kan fixa en limbo under den. Jag ska bara ta fram mitt leg.”
”Okej”, sa Kling. ”Men vi har dig på kornet.”
Jag sträckte över mitt körkort till Klang. Han tittade på det, tittade på mig, visade det för Kling, de tittade på mig, sen på varandra, sen på kortet igen, nickade och lämnade tillbaka det.
”Ursäkta att vi störde”, sa Kling. ”Du var anmäld saknad och vi misstänkte brott.”
”Saknad? Men, varför ringde, mejlade, besökte eller sms:ade min familj inte. Då hade jag ju svarat”, sa jag.
”Åh, det var inte din familj som ringde oss. Det var pizzabagaren runt hörnet och kebabköket vid Nobelplatsen. De trodde du var död.”
Snutarna gick. Jag låste upp och gick in. Med en suck slog jag mig ned i soffan. Visserligen skulle pizzerian och kebabhaket förkorta mitt liv om vi fortsatte att ses, men de skulle ta livet av mig med gott hjärta i alla fall. Ja, det var Pandoraboxar jag brukade bära hem, men so what? Var det ändå inte värt att stupa på detta slagfält, att med mina sista krafter viska: farväl, grymma värld, i Elysion har en kebabpizza lika många kalorier som selleri.
”Nej”, skrek jag och reste mig. Otroligt bestämt, faktiskt.
Jag kände hur underläppen började darra av den djupa insikt som sakta sjönk in, men mina tårar som tidigare varit vitlökssåsspetsade var nu bara rena tårar. Det var fint att vara saknad, men det fanns ingen väg tillbaka till det lågintensiva och högkalorihaltiga utnötningskriget i deras skyttegravar.
Med tårblänkande ögon gick jag fram till fönstret. Det regnade ostbågar ute och folk vände på paraplyerna för att fånga nederbörden. Jag fällde ner persiennerna och vände ryggen till.
Det blev afton och det blev natt den fjortonde dagen …
Word up, Anjo 
Snyggt!
Tusen tack, Martin.
och Torbjörn Nilsson såg att det var gott?
Han rekommenderade pyttipanna.
du är duktig!
Jag ska säga som det är. Det känns fantastiskt. Jag har saknat tränandet. 2010 var från och till ett djupt sår som inte gav mig ro. 2011 känns, hittills, otroligt mycket lugnare i själen… 🙂