Jag skrev en gång ett långt inlägg om min mamma.
Jag tänkte på det förut och allt som hänt från det ögonblicket jag hörde att mamma fått stroke; ögonblicket som förändrade allt, men aldrig rubbade någonting – kärleken som är min familjs kitt.
Jag minns den vådliga färden till sjukhuset. Hur familjen strömmade till. Hur jag höll pappa sällskap när han rökte fulcigg utanför akuten. Den tysta hemfärden mitt i natten och dagen efter när jag halvt tårförblindad stirrade in i ett tomt fönsterglas och lyssnade på Eva Cassidy. Och besöken på Högbo och sorgen hos oss båda när jag åkte hem och mamma rullade in på avdelningen. Glädjen när mamma kom hem, märkt av sin stroke men fortfarande bäst i världen. Eller alla gånger hon frustrerat försökt berätta det hon vet att hon vill säga, men som inte kroppen släpper ut. Och alla gånger vi brutit upp den ilskan med taskiga skämt och ‘äh vi börjar om från början, va?’.
Sen minns jag allt som var innan den dagen då allt förändrades. Hur jag lärde henne att använda officepaketet på 90-talet när hon gick datorkurser. Bilskjuts till fotbollsträningar. Bilfärder till lanthandeln när jag var 14 år och dödskär i Tina med de vackra ögonen. Plötsligt inhopp i våra fotbollsmatcher. Eller hur hon trodde hon skulle på operan på sin 50-årsdag och istället möttes av 150 (?) gäster på ett hemligt kalas och hur hon hanterade det som en sann estradör.
Jag minns plötsligt allt som är mamma … och det ryms inte på internet, därtill är det samlade utrymmet på världens servrar allt för litet.
Hur som helst; igår fick jag det första mejlet från henne på jag vet inte hur länge …
Ibland behövs bara några rader från en mor med stroke för att rädda dagen …
På söndag blir hon 65. Hon är bäst.
Word up, Anjo 
Ljuvligt.
Förstår precis vad du menar. Minns när jag var nere hos dig en helg, Fidel Castro helgen om jag inte blandar ihop tillfällena, åkte ju efter detta till Arvika till Cissis mormor & morfar. Sent söndagnatt ringde syrran å berättade att farsan fått en blodpropp. Jag var alltså 38 mil hemifrån då man bara ville vara så nära, resan hem var så tung, så lång. Nu gick det bra men man får ganska stort perspektiv på tillvaron efter såna tillfällen.
Så klart! Vilket fint kalas det kommer att bli.
Fin mor, fin son!! KRAM
Glädje och kärlek i några få rader.
Underbart.
Ha en jättefin födelsedagsfest!
Gullesnutteplutt!
Amanda – visst är det.
Danito – ja, det finns saker som är viktigare än t.o.m. Castrohelger.
Tvillingen – ja, det känns så 🙂
Vegas tant – tack, väna mö 😉
Jo – tack för det.
Morsan – ah, men morsan …
att läsa om kärleken till din mamma gör att jag gråter. och jag minns allt min mamma stod för . Hon har varit med och format mig till den jag är i dag. Din mamma kommer få ett hejdundrandekalas det känner jag på mig 😉
Härligt! Själv fick jag läsa i tidningen idag att min pappa som är exakt 5 år yngre än din mamma undanbett sig allt kalas men han ska få ett glas champagne på restaurang i alla fall!
Mycket kärlek finns hos dig, Anjo.
Jag tror bestämt att din mamma har gjort ett strålande jobb.
Fira henne ordentligt.
/Marie
Bittan – jag med, det blir ett fint kalas – mammor är värda bra kalas.
Erika – man ska aldrig tolka en begäran om att undvika kalas för bokstavligt.
Marie – tack, jag lovar.
Dude, ring upp Tina Meddomvackraögonen.
Visst fan. Grattis Mammanjo!
Ibland är de enklaste orden de största. Ibland är de de få raderna som säger mest. Ibland är det som ytligt kan verka så litet ett stordåd av herkuliska mått. Och alltid, alltid är det kärleken som håller hos samman och uppe.
Du och din mamma (och hela din familj) förtjänar varandra! Trots att kärlek aldrig kan tjänas ihop.
Så är det … Tack.