Jag vill stå sist i kön,
förbisprungen av alla poeter.
När vi ska uppvakta henne,
den vackraste kvinnan i världen.
Hon ska överösas av för stora ord.
Lyssna till svulstiga tankas,
tillgjorda haikus och
tveka inför tveksamma blankverser.
Hon kommer att gäspa i sinom tid.
När en tröttsam alexandrin,
följs av en seg sapfisk vers
och tillgjorda canzonas i överflöd.
Och inte tänker hon på sex
när hon hör ännu en hexameter.
Inte efter flera haltande sonetter
och en plattitydfylld distikon.
Så när jag står där som sista hoppet,
ska jag inte säga någonting.
Inte ens när hon ilsket undrar
vad för jävla poet jag är.
Till sist hittar jag orden:
”Jag vill bortom ord, vackraste.
Du är för underbar för att
reduceras till takter i en bunden vers.”
”Jag vill skriva hela mitt liv,
men ingen penna ska teckna dig.
Dig kan bara mitt hjärta berätta,
inte ens min finaste penna duger.”
”Jag kan leva med det”, svarar hon.
Sen skriver jag lyckligt i alla dagar
och skapar den vackraste poesin
när jag rör och berör henne.
Word up, Anjo 
Det är när jag läser sånt här som jag bara vill fria till dig.
(Och det är jag garanterat inte ensam om.)
Du kommer att göra någon väldigt lycklig.
Vissa texter ska man inte röra.
Detta är en av dessa.
(Då ska man också hålla sig borta från kommentarsfältet).
/Marie
Kan bara hålla med Jo. Damn it man.. Du har skills.
En fin kärleksförklaring som är värd ett slut med mera stuns.
/ Ramshultsanna
kärleken är en gåva…
Jo – oj, det var ett fantastiskt betyg – tack.
Marie – du har rätt i det första, men att du dyker upp gör mig glad.
Åsa – jag gör så gott jag kan 🙂
Anna D – på vilket sätt ska den få mera stuns? Ge gärna ett exempel. Själv ser jag själv idén i den här texten att den inte ska beskriva fortsättningen mer än ytterst sparsmakat och närmast abrupt avslutat. Fortsättningen utspelar ju sig bortom ord 🙂
Bittan – kärleken är just det och så mycket, mycket annat också.