Ibland kan jag bara inte låta bli, hjärtat sväller över och jag överväldigas av lusten att vara snäll; att uppmuntra någon i största allmänhet.
När jag gick hem ikväll såg jag Polstjärnan mot den mörka himlen. Den lyser varje natt, oförtrutet och … ouppskattat.
Orättvist, den förtjänar lite kärlek. Så fort jag kom hem hämtade jag därför min ficklampa i garderoben. Jag gick ut på balkongen, riktade ficklampan mot Polstjärnan och skrev med morsekod:
Tack för att du lyser så fint, du är vacker.
Nu är det förvisso så att Polstjärnan ligger några hundra ljusår bort, och när mitt meddelande kommer fram är jag sedan länge död – dessutom är det högst osäkert om Polstjärnan kan morsekod.
Men, om den kan det – oj, vad glad den ska bli.
Word up, Anjo 