Världen hade blivit en bättre plats om jag och alla mina kollegor hade fått varsin villa. Varför? Tja, det är enkelt – vi hade blivit bättre människor och bidragit till ett ett utopia, en bullerby deluxe, om vi sluppit omvärldens dagliga hat.
Men, eftersom ni utanför branschen föraktar och hatar oss lägger vi istället vårt krut på att få er att köpa tre för två (när ni egentligen bara behöver två och max har råd med en).
Ja, vi är skyldiga till det, men jag skäms inte. Det är ert fel. Alla ni som hatar och förföljer oss reklamare som bor i lägenheter. Tänk er själv om det var ni som varje morgon gick till jobbet och mötte den rasism på grannarnas brevlådor som vi möter: nej till reklam, ingen reklam, reklam undanbedes, INGEN REKLAM!!!
En del av er använder söta pärlplattor, men det hugger som knivar ändå. Hat är hat även om det är format av oskuldsfulla barnahänder, små och ovetande deltagare i denna pogrom. Ååh, detta totala och avgrundsdjupa brevlådehat utfört av alla dessa hatets lakejer, hur det skär som giftormars etter i min konstnärssjäl. Hur det förintar, förtär, förtvinar, fördärvar och förstör min naiva godhet, min tro på andra. Aldrig kan jag se någon gå in genom en lägenhetsdörr utan att tro att denne är en reklamhatare. Jag vill inte tro detta, men jag kan inte låta bli.
Tänk om vi gjorde likadant på våra brevlådor:
- Hoppas du krockar, chaffisen.
- Alla barnen hatar dig, magistern.
- Du ser för jävlig ut i slips, kamrern …
Förstår ni hur det är att varje morgon gå upp, äta frukost, titta sig i spegeln och säga att man vill göra gott och sen väntar ett halvdussin brutusbrevlådor i svalen?
Hade ni mött oss som vi vill möta er, då hade vi revolterat mot längden på TV4:s reklamavbrott, aldrig hade en dubbad tysk film om choklad korsat gränsen och de enda superlativen i våra budskap hade uttryckt vår medmänskliga kärlek till er.
Ni tycks tyvärr ha missat Bibelns profetior om de fyra ryttarna som förebådar apokalypsen. Glöm det där med att de är krig, pest, svält och död – deras namn är creative director, account manager, copywriter och art director – och det är ert hat mot reklamarna som fostrat dem.
Hade ni bara valt kärlekens väg, eller köpt villor till oss, hade vi möjligen avbrutit era tv-program med några sekunders påminnelser om att krama den bredvid dig i soffan. Vi hade kanske skickat ett sms då och då med en haiku om hur fina ni är. Printannonserna hade varit konstverk som fått er att le. Allt vi gav er i sociala medier hade fört människor närmare. Webbsidorna hade främjat lusten att leva och skratta. Alla våra köptips hade inneburit genuina livsförbättringar.
Istället löd valet konfrontation och anonymt hat. Ni föredrog att rata oss från andra sidan stängda dörrar. Ni föll för köp 3 betala för evigt …
Jag vill skriva sonetter till er, men ni kastar ned mig i en skyttegrav fylld med konserverad gröt.
Undergången är nära …
Word up, Anjo 
Åneeeej, Anjos blogg har kapats av Birro!
JAAAA! Och det var hemskt, men nu har han dragit till Rom. Jag tror mitt ryggonda delvis var hans snarstuckenhet. Den försvann med havrekuddens värme. Tyvärr är resten av ryggtramset kvar, men nu är i alla fall den här bloggens godhjärtade och dialogfokuserade själ i förarsätet igen. Vackra ord skola följa efter sömn och en dags hårt jobb på reklambyrån.
Gott så, hoppas att ryggen slutar konstra också!
Såg att förste kommentatorn till posten drog samma slutsats som jag… Birros syndrom!
En otäck sjukdom som inte ens min arbetsgivare tror på ett botemedel mot.
puh! tur du är tillbaka..precis så som vi vill ha dig.
Tack vare havrekudden 🙂
Tvillingen – det känns lite bättre nu och med fyra dagars jobbledigt kan det nog bli än bättre.
Kmockando – tystnad kan eventuellt bota.
Bittan – havrekudden gjorde sitt jobb trots allt.